Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
196
kärlek, en bekännelse, hvilken möjligen af Adèle skulle kunna
tagas illa upp, som han i sin barnslighet trodde.
Lejonman slog upp, en gång då Tilda var borta, Rousseaus
hänförande bok Heloise, som just då utkommit i svensk
öfversättning.
Han började läsa.
Adèle hörde begärligt på, och tvänne turturdufvor, som hon
just då höll på att sy på stramaljen i sin båge, lifvades allt efter
som hjältinnans i boken känslor väckte den förtjusande sömmerskans
egna.
Han hade förut hunnit i boken till beskrifningen af verkan
af den första kyssen — — kärlekens första kyss.
O, Jean Jacques Rousseau själf har ej fullt kunnat beskrifva
den första kyssen och verkan däraf.
För Adèle och Axel Lejonman var den första kyssen ännu
en mystér.
Men naturen var deras vägledare. De kände båda, hur
mycket beskrifningen i boken om den första kyssen måste vara
under verkligheten.
Man läste icke mer, man drömde.
Lejonman, uppeldad af begär blef därigenom dubbelt vackrare
i Adèles ögon. Hans lilla kusins ögonlock slötos till hälften.
Hennes läppar voro brännande heta och stodo halföppna — och så
— nålen föll ur hennes hand ned på golfvet.
Lejonman skyndade fram för att taga upp nålen. Han
halkade och föll framför Adèles fötter.
Adèle blef förskräckt, skrek till och räckte ut handen.
Lejonman fattade den och höll den stadigt i sin.
De voro båda dygdiga, dessa unga, men de voro druckna af
kärlek.
De bibehöllo denna farliga ställning.
Lejonman, såsom en ny Adonis, röfvade den första kyssen,
så ljuf — så farlig — så betydelsefull.
Den gjorde honom dristigare, men den återkallade Adèle till
besinning och till känslan af sin fara.
Hon reste sig skyndsamt från stolen och skyndade till
andra sidan af rummet.
Lejonman sprang upp och ville skynda efter.
Hon ropade:
— Följ mig inte, Axel, följ mig ej, jag förbjuder dig det!
— Adèle! Jag tillber dig! försäkrade ynglingen.
— Jag vågar ej höra, stammade flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
