- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
221

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. En intrig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

221

— Och ni kan sjunga från bladet?

— Någorlunda.

— Tror ni er om att sjunga denna aria?

— Ja, det gör jag.

— Det vore roligt att höra! inföll Örnnäbb.

— Ja, var så god och låt oss höra, mamsell, var så god
och låt oss höra, sade friherrinnan och steg upp från pianot.

Adèle tog noterna ur sin fasters hand. Hon satte sig vid
pianot och nagelfor noterna med blickarna ett ögonblick.

Baron Örnnäbb är helt och hållet uppgången i sitt intresse
för den unga flickan.

Axel Lejonman njuter på förhand af Adéles sång.

Friherrinnan ställer sig vid pianot för att vända om bladen,
en artighet, som Adèle icke nog kan uppskatta, och hvilken
både Örnnäbb och Axel Lejonman icke litet förvåna sig öfver.

Och så slog Adèle an på instrumentet och lät höra förspelet
till sången, hvarpå hon i silfverklara, melodiska toner sjöng:

         Mitt bröst är så beklämdt,
         Mitt sinne är förstämdt.
         Från min tjusande dröm jag kan ej tanken rycka.
         Den bilden som jag såg,
         Ej viker ur min håg!

Vid dessa ord blickade hon på sned mot Axel Lejonman,
hvilken besvarade blicken. Hon såg det och var lycklig; men
hon kunde ej låta bli att le åt baron Örnnäbb, ty hon märkte, att
äfven han besvarade hennes blick. Tydligen hade han uppfattat
denna blick såsom gifven åt sig.

Hon fortfor att sjunga:

         Hvad han var öm!
         Gud! Med kärlekens lycka
         Hans lif att få smycka — — —

Det var något så jublande i Adèles stämma, då hon sjöng
dessa ord.

         Hvilken tjusande dröm!
         Min själ i ljuf förvirring
         Honom bidar! — Blott irring!

Nu kom ett vackert mellanspel, hvarpå hon åter stämde upp:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free