Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Ett frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
243
ingenting som kan jäfva den förmodan, att hon satt sig alldeles emot
detta bedrägeri och gjort ett svart streck öfver Lejonmans klyftiga
beräkningar.
Lejonman ville också genom sin närvaro inverka stäfjande
på den allt för grannlaga Adèle. Han fruktade, att hon i följd
af sin blygsamhet och sin sanningskärlek skulle kunna komma att
afslå hans mors frikostiga anbud, för hvilket hon emellertid i
främsta rummet hade baron Örnnäbb att tacka — ja, det kunde
ju till och med hända, att Adèle upptäckte allt för friherrinnan,
om hon ej varnades. — Lejonman tyckte just att han fastnat i
en räfsax, hvilken han själf lagt ut — för andra.
Friherrinnan Lejonman, hvilken var uppriktigt och af hjärtat
rörd öfver den förlust, som hon trodde att Adèle gjort, gick helt
sakta in till henne med tårar i ögonen och en hvit näsduk i
handen.
Hon omfamnade Adèle på det hjärtligaste, under det att en
halfkväfd suck steg upp ur hennes bröst. Hon satte sig därefter
och drog Adèle till sig, fattade hennes båda händer och sökte
efter tjänliga ord för att kunna på samma gång underrätta henne
om och trösta henne för det hårda slag, soin drabbat henne, och
hvilket friherrinnan nu skulle omtala för henne.
Adèle, som icke förstod det ringaste af, hvad hennes tant
sade henne, väntade att hon skulle närmare förklara sig. Hon
betraktade friherrinnan uppmärksamt och såg icke de tecken, som
hennes försiktige och i klämma varande kusin så flitigt gjorde åt
henne.
Friherrinnan erinrade Adèle slutligen om, att hvarje
människas öde ligger i försynens händer och att den pröfning, som
Adèle nu måste underkasta sig, kunde blifva henne ett medel till
helgelse.
Friherrinnan föll understundom, och när det så passade sig,
in uti den gamla läsaretrallen i sitt tal och drog fram med sitt
andliga ordförråd vid viktiga tillfällen.
Efter dessa förberedande fraser sade hon rent ut åt Adèle,
att hennes far mistat lifvet genom en olyckshändelse och att hon
nu stod ensam i världen; men friherrinnan tillade under många
smekningar, att Adèle aldrig skulle komma att behöfva känna sig
ensam. Friherrinnan tillade, att hon ville sörja för Adèles framtid
med moderlig omvårdnad och kärlek samt i möjligaste måtto göra
henne lifvet behagligt.
Adèles bestörtning vid allt detta låter sig icke beskrifvas.
Lyckligtvis märkte fastern icke i sin trösteifver den unga
flickans bestörtning; hennes rörelse var ju så förklarlig, då hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
