Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 24. Hästen utan ryttare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
313
Man hade just lagt ned grefve Ludvig Lohufvuds döda
kropp på soffan i salongen på Stora Högåker, då en hvitklädd
kvinna med förfäran målad i sitt ansikte, med håret utslaget, kom
springande. Hon hade sprungit så från närmaste gästgifvaregård,
dit ryktet om grefve Ludvig Lohufvuds olycka redan hunnit. Hon
sprang uppför stora trappan vid Stora Högåker in senom rummen,
som hon genomsökte, och kom så in i stora salongen, där hon
sprang fram till den döde, från hvars sida hon stötte bort den
olyckliga, gamla grefvinnan.
Denna kvinna var Elsa, bonddottern från Storgården, hon,
som en gång blifvit kallad Solen i Karlstad, hon, som rymde från
källaren i Karlstad för att bli Adèle Haraldsons kammarjungfru,
hon, som fått enahanda tjänst hos grefvinnan Lohufvud på Stora
Högåker, hon, som gifvit sitt löfte om evig trohet åt Jerker, den
hederlige gossen, hvilken hade spårlöst försvunnit under sin färd
upp till Resesjön, hon, som brutit detta löfte och i stället gifvit
sig åt grefve Ludvig Lohufvud och mot hans moders vilja blifvit
hans maka — men nu hemsökts af straffet för sin otrohet, sin
brutna kärleksed till Jerker och blifvit beröfvad sin man, blifvit
änkegrefvinna Lejonman efter ett helt kort äktenskap.
— Ni har dödat honom, ni odjur till moder! skrek Elsa i
vild förtviflan, hotfullt pekande på gamla grefvinnan, som svettades
och skälfde, under det att hon dolde sitt ansikte i de med
många ringar prydda händerna.
Elsa fortfor:
— Ni förbannade honom! — Och ni har dödat honom! —
Han kunde ej bära sin moders förbannelse, därtill var han för
god. Han var på väg hit i afton för att tigga om sin mors
förlåtelse. Hans hjärta var långt ädlare och ömmare än edert.
— Och se, se nu på honom! Där ligger han kall och blek,
ett offer för sin moders hätskhet! — Ni hatade honom, emedan
han valde själf sin brud, emedan hans val föll på mig, ett folkets
barn och en tjänarinna. — Där har ni straffet, oförsonliga! —
Tycker ni bättre om döden än lifvet. — Är döden en bättre
hustru åt er son än jag, är grafven honom ett bättre hem än det
jordiska hem, som jag velat pynta åt honom? — Jag är i alla fallr
nej? Jag har varit hans lagliga hustru — jag är änkegrefvinna,
som ni! Yfs! Yfs! — Ni har mördat honom! Hans död är edert
verk, ja, endast edert!
Elsa fortsatte att i sin förtviflan, hvilken gränsade till
raseri, talapå detta sätt, ända till dess att Tilda och ett par af
de öfriga tjänarne lyckades att med våld föra henne ut ur
rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
