Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 31. Harald Lejonman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Almkrona, då fröken Lydia slutat sjunga, och det var allt det beröm, som
bestods henne af den »sippa» koketten.
Uppriktigt sagdt, ville fröken Almkrona gärna visa sig litet
snäf emot fröken Lydia. Hon kunde icke rätt fördraga, att
häradshöfdingen visade stor artighet mot husets dotter.
Detta märkte fröken Lydia väl.
Hon å sin sida lade märke till den artighet, som löjtnant
Hammelhufvud utvecklade mot fröken Almkrona; men hon kände
ej den ringaste afund därför. Emellertid ansåg fröken Lydia, att
fröken Almkrona gärna borde hafva kunnat vara nöjd med den
artighet, som löjtnanten slösade på henne och låtit bli att utsträcka
sina fordringar på äfven andra mäns artighet.
Efter en stund tog »tant Rebecka» fröken Lydia afsides.
Den stackars flickan bäfvade, när hon kände hennes magra,
med juvelringar klädda hand klappa henne under hakan. Men
hon måste dock sanningsenligt erkänna, att gumman klappade
henne hjärtans vänligt, när hon sade:
— Nå, min söta Julia lilla, tänker du ofta på kusin Harald
Lejonman?
Fröken Lydia såg nedåt utan att svara något.
— Mins du honom, din redan i vaggan trolofvade fästman?
— Nej, suckade fröken Lydia.
— Nej, nej, inföll gumman, du var nog för ung, när ni
sist träffades, för att du skulle kunna minnas honom.
— Jag tror det, svarade fröken Lydia sakta.
— Ja, ja, fortfor gumman, du kunde väl inte vara mer än
fem eller sex år, tänker jag, när Harald var här på Venersholm.
Det är länge sedan dess nu. — Hafva din mor och du talat
något om honom?
Fröken Lydia hade alltid med en känsla af ångest hört sin
mor tala om Harald Lejonman. Hon tänkte sig hans bild så
förskräcklig, som »tant Brita» kunde utmåla den.
Men nu, sedan gumman Rebecka påmint Lydia om, att
Harald Lejonman varit på Venersholm som barn, började ett ljus
gå upp för henne, och hon kom ihåg, att hennes »kära kusin«
varit hennes lekkamrat en gång i världen.
Fröken Lydia bemödade sig om, att i sitt minne återkalla
hans drag, och hon trodde sig med säkerhet veta, att han varit
en vacker gosse, och således nu borde vara en ståtlig och vacker
ung man. — »Tant Brita» måtte bestämdt hafva smädadt honom,
såsom det var hennes vana att göra med alla människor.
Fröken Lydia mindes nu tydligt, att han liknade någon —
och hennes hjärta klappade fortare, än vanligt vid tanken på, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
