Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 33. Artisten Penselström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
396
hvilken, med ett ord sagdt, hade god och fin smak, kunde icke
gärna annat än verka oroligt och besynnerligt på en ung flicka.
Men till slut glänste den unge målarens uppsyn upp af
uttrycket af en känsla, som syntes vara af allt för förhatlig natur
för att kunna rubriceras under benämningen högaktning, och
fröken Lydia önskade, att hon väl vore ifrån hela den där
historien.
Det dröjde icke allt för länge, förrän eskissen var färdig.
Emellertid hade sällskapet redan förut funnit tiden i salongen
allt för lång och lämnat densamma för att höra några musiknummer
för fyra händer, utförda af fröken Almkrona och fröken
Skimmerhjälm.
Då fröken Lydia och målaren blifvit ensamma i salongen,
blef artisten frimodigare och gladare samt icke så litet närgången.
Han fick till och med en alldeles besynnerlig lust att taga reda
på fröken Lydias hjärteaffärer. Han tog sig friheten att fråga
henne, om hon ännu gifvit bort sitt hjärta och sade, att detta
vore den dyrbaraste skatt, som en dödlig kunde besitta på
jorden.
Fröken Lydia kunde icke afhålla sig från ett bittert leende,
då hon betänkte, huru hennes tre gamla tanter afgjorde just om
densamma skatten, allt eftersom det föll dem in och det blott
därför, att den, som finge fröken Lydias ja, därjämte skulle
erhålla ett par tunnor guld kontant i hemgift.
Ehuru fröken Lydia visserligen icke sett och erfarit mycket
af världen, visste hon dock så mycket, att bilagan till hennes
person, det vill säga Venersholms gods och åtskilligt med pengar,
var den, som den tidens herrar förnämligast afsågo.
Det var bittert för henne att tänka därpå.
Men det är så tidens anda och kommer alltid att så
förblifva, ty:
»Gyllne kalfven är världens gud!»
Så står det i visan, och den visan är sann.
Sådan är tidens anda, sådan har den varit från fordomtid,
sådan kommer den att förblifva.
Det är någon, som sagt, att man numera kan säga, att
kärleksguden icke skjuter sina glödande pilar i herrarnas hjärtan, utan
snarare i deras magar. De tänka i allmänhet mera på hvad flickan
har af klingande mynt i portmonäen än af dygdens guld i
hjärtat. —
Fröken Lydia beslöt emellertid att begagna tiden af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
