Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 37. Kalaset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
424
— Det var styggt, sade häradshöfdingen. Hå, hå! Väl
ofta händer det, att mannen bär sin dyrkades färg förgäfves.
»Men om ofrid för dörren står
Och om riddarn i kriget går
Modigt i krigarskruden,
Oförfärad och lugn och käck,
Kanske han vinner bruden!»
— För ett sådant språk, för ett sådant fagert hopp skulle
jag kasta mig i de vildaste faror, utbrast häradshöfdingen, ja, i
sanning i de vildaste!
Hans ögon glänste därvid, då han såg på fröken Lydia, att
hon kände sig nästan bländad af hans blickar.
Hon fortfor:
»Far, jag stannar dock helst hos dig,
Vis du tyder de stjärnors stig,
Täljer naturens nnder
Och när landet din arm behöft,
Stred du i farans stunder.»
— Dotterliga vördnad!
»Du var tapper i krigarled,
Stor och ädel i lugn och fred,
Stor ock i diktens rike.
Riddar Ivar att vinna mig
Söke att bli din like.»
— Ädel sträfvan adlar mannen, sade häradshöfdingen, och
intet sporrar så till höga dater som hoppet om en älskad kvinnan
hand och hjärta.
Fröken Lydia kände, hur hon rodnade vid dessa ord.
Blickar glänsa och kind är röd
Vacker är hon i ungdomsglöd.
»Du är din faders dotter!
Se dock skiftas ej lika här
Lifvets öde och lotter!»
— Nej, det skall Gud veta! utropade häradshöfdingen på ett
öfverväldigande humoristiskt sätt, så att hela sällskapet brast i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
