Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 40. Jerker i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ruinerade många för längre eller kortare tid, kanske icke så få för
alltid.
Äfven denna mången gång så alldeles oväntade föränderlighet
i förhållanden och öden gör det både i det ena och i det
andra afseendet mycket osäkrare för de flesta människor att lefva
i Amerika än i gamla världen, hvarest dessutom vida flere
nödhjälpsanstalter städse äro i beredskap för de af olyckan hemsökte,
än i nya världen, särdeles för främlingar. Därför gläder sig den,
som med eftertanke betraktar de omväxlande konjunkturerna
därstädes, mindre åt en tillfällig lycka, än hvad som han skulle göra
i hemlandet, i Europa.
Denna olyckliga kris, hvilken ögonblickligen bankrutterade
nästan alla arbetsgifvare, träffade äfven det hus, hvarifrån Ada
och Cecilia fingo sitt arbete.
Efter en dylik revolution i affärsförhållandena har det sig
mycket svårare att åter få det gamla lifvet i gång i Amerika, än
man kan föreställa sig här hemma. Det kan dröja månader, ja
år, innan man åter kommer på benen — och hvem vet för hur
länge! —
Nu kommo till sjuklighet dessutom äfven bekymmer och
sorger, hemlängtan och den bittraste nöd för de båda systrarne.
Den godhjärtade kusinen betalade flera gånger hushyran för
de olyckliga och understödde dem efter sina krafter, ja, öfver sin
förmåga, till dess att han ändtligen af pliktkänsla för sin egen
familj blef nödsakad att öfverlämna sina släktingar åt deras öde.
Då nu återigen tiden kom, då hyran skulle betalas, och de
båda systrarnes oförmåga att anskaffa den därtill erforderliga
penningesumma, som värst bekymrade dem, begaf sig Ada till
husägaren, mr Black, och urskuldade sig på det ödmjukaste
därmed, att hon icke kunde utfå sin arbetslön förrän en annan dag,
samt bad, att han måtte gifva sig till tåls så länge, då hon
redligt ville betala honom.
Under tiden hade Cecilia skrifvit till Ludvig Andersson ett
bref, hvilket lydde som följer:
»Bäste kusin!
Vi hafva för afsikt att för alltid lämna Förenta staterna.
Vi skulle stanna i stor förbindelse hos dig, om du efter vår afresa
ville sända några af våra effekter efter oss till Europa. Vår
afsikt torde måhända förefalla dig besynnerlig, fastän ingenting är
naturligare. Om du ville visa oss denna tjänst, så var god och
gif Ada ett tecken därom genom öppnandet och tillslutandet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
