Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 43. Elsa Lohufvuds son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
483
Ryttaren var grefve Ludvig Lohufvud till Stora Högåker,
Elsa och Ludvig Lohufvuds son, hvilken länge kallades
Lill-Ludvig.
Den unge Ludvig Lohufvud, hvilken var löjtnant vid Värmlands
fältjägarekår, hade, innan han börjat denna förtviflade ridt,
hos en af sina vänner, godsägaren von Gryning, hvilken just denna
dag firat sin födelsedag i kretsen af en massa umgängesvänner,
som kommit till hans gods, råkat i gräl med en annan hetlefrad
militär — och då denne varit tämligen upprymd, tack vare det
flitiga pokulerandet, så hade han yttrat några ord, af hvilka grefve
Lohufvud känt sig ytterst förfördelad.
Det blef ordväxling.
Följden af denna i början synbarligen mycket ofarliga
ordväxling, åt hvilken de öfriga gästerna gjorde sig löjliga, men
hvilken inom kort utmynnade i det skarpaste gräl, blef ytterst
ödesdiger. Och detta gräl tog, innan någon ens hade kunnat
drömma om något sådant, en lika hastig som oväntad och
olycklig vändning.
— Inte för intet skall du stå och spy smuts öfver mitt
fläckfria namn, du ärelöse rucklare och ärkesvindlare! skrek grefve
Ludvig Lohufvud utom sig af raseri och innan någon ens hade
tänkt på att träda emellan och medla, ryckte han till sig en tung
bordspjes af sifver samt slungade densamma mot sin antagonist,
hvilken blef träffad i hufvudet,
Han fick ett våldsamt slag.
Grefve Lohufvud hade siktat rätt, då han slungat den
farliga projektilen, ty utan att gifva ett ljud ifrån sig sjönk den
olycklige officeren till golfvet, under det att blodet frustade ut
genom näsa, öron och mun.
Fasan och bestörtningen var allmän.
De närvarande damerna svimmade eller fingo de spasmer,
under det att herrarne skyndade den olycklige till hjälp.
Ingen tänkte för ögonblicket på föröfvaren till dådet, där
han trädt tillbaka i skuggan af fönsternischens rödbruna
plyschgardiner.
Han visste ej själf till sig.
Hvad hade skett?
Hvad hade hans häftiga öfverilning ledt honom till att utföra?
Var han — grefve Ludvig Lohufvud — fideikommissarien
till Stora Högåker — var han en mördare?
Ja!
Blodet brusade i hans ådror. Han var nästan yr, han
glömde, hvar han var och han glömde äfven att fly samt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
