- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
493

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 44. Vid Arvidstorp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

493

— Det lär väl inte bli så länge.

— Jo, fröken Maria visste nog, hvad hon gjorde, hon, när
hon uppmanade er att taga vägen hit till oss.

— Det är sant, men — — —

— Ni vet nog, herr grefve, hur alla människor sky vår
närhet.

— Hm!

— Det är mycket sällan, som någon annan än kronobetjäningen
och ibland någon fattig, främmande vandrare kommer hit
till det hem, där skarprättaren bor.

Hennes röst fick en sådan vemodsfull timber, då hon sade
detta.

— Jag vet det, sade grefven.

— Ni har sökt vårt skydd, fortsatte flickan.

— Ja, och jag tackar er, Magdalena, för det mottagande,
jag rönt.

— Stanna nu. Människors afsky, deras vidskepliga afsky
för vårt hem, skall nu hjälpa oss att skydda ert lif.

— Er tanke är god, Magdalena.

— Ni måste stanna här till i morgon, då min far kommer
hem, fortsatte hon energiskt.

— Men skall han — — —

Magdalena märkte grefvens rörelse och sade:

— Var inte rädd. Han skall hjälpa er öfver riksgränsen
till Norge.

— Tror ni det?

— Ja, för fröken Marias skull skall han dölja er.

— För hennes skull?

— Ja, var lugn.

— Men hur kan ni ha en sådan visshet, Magdalena?

— Jo, därför att min far har heligt lofvat att göra, hvad
fröken Maria ber honom om. Det löftet afgaf han i somras, då
fröken Maria var så god emot oss och själf kom hit och såg till
oss, när far, mormor och jag lågo så sjuka och då ingen för dubbel
betalning ville vårda oss, därför att far var skarprättare och
kallas af folket »den förbannade». Då kom hon hit och skötte
oss, och då afgaf far sitt löfte.

Hon tystnade och började åter syssla med veden i kakelugnen.

Plötligen hördes något ljud utifrån.

Båda lyssnade.

Snön knarrade utanför fönstret, och de båda i rummet
varande personerna hörde tydligen fotsteg utanför.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0493.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free