Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 63. Ett nederlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
684
Jag är då fridlös! Fosterland du dyra,
Jag får ej längre i din skugga bo.
Du var dock vittne till min ungdoms yra,
Hört första slaget af min sångmös lyra,
Sett mina strider, nederlag och segrar
Och nu en graf mig i din jord du vägrar,
För det jag bytte, hjärta ej, men tro.
— Fridlös! — Ja, jag var fridlös! — Jag fick ej det skydd,
jag önskade af min stolta moster på Stora Högåker. — Jag sändes
till det låga hemmet i Dalarne; men hatet arbetade för mycket i
min själ. Jag ville uppåt, och jag ville förkrossa dig Elsa
Lohuf-vud, min moders syster. Jag är född till slaf. — Jag var ock
slaf en dag i Petersburg. Men nu — nu — jag är friherrinna von
Schönberg till Weissfeldt i Tyrolen och jag fordrar mycket. — —
Se, seglen svälla och den stolta flagga
Tyst pekar utåt mot det fria haf,
Där stormens stridssång mig till ro skall vagga,
Ty samvetskval mitt hjärta icke agga.
Hvar än jag landar, samma rena himmel
och samma Gud och samma Stjärne vimmel
Skall blicka neder på min glömda graf.
— Stormens stridssång! Den ljuder i mitt hjärta. Den skall
bli orkan och skall förgöra inte mig utan henne — Solen i
Karlstad. — Ha, ha, ha! — Hvilket banalt namn. Det är bondpojkar
och skomakarelärlingar, som uppdiktat detta namn. Och hvem bär
det? Jo, grefvinnan Elsa Lohufvud på Stora Högåker! — Ha,
ha, ha!
Han skrattade ett kväfdt men bittert skratt.
Friskt seglen svälla! Egirs barn omarma
Den svarta drakens köl och skjuta på;
Gud! Öfver seglarn dig i nåd förbarma!
Än kan han verka, än finns många arma,
Som gå allena ibland mänskors vimmel:
Dem vill jag visa vägen till din himmel,
Det stora fosterlandet i det blå.
Denna vers syntes ej slå an på Mathilda. Tvärt om. Det var
för mycket af frid uti densamma. Och hon älskade stormen, som
rytande far genom världen; ty storm var det ju i hennes eget
hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
