Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 68. En öfverlistad räf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
755
hålla på med ett enda detaljarbete som till exempel att stämpla
spikhufvuden eller att borra hål i synålar.
— Ja, det måtte verkligen vara enerverande.
— Sök att undanrödja orsakerna till att folk bli slöbockar
och var säker om, att det icke skulle bli många kvar, som hata
arbete.
— Doktorn borde ha medalj för medborjelig förtjänst, när
doktorn predikar en sådan god moral, sade häradshöfding
Waldenberg.
— Instämmes! utropade kaptenen. Men bort med moralen
nu. Jag skall tala om något annat jag. Kan doktorn bota
reumatism?
— Hvilken fråga! utropade fru Brita.
— Jag hoppas kunna det, om den ej är allt för gammal.
— Godt! Då skall jag ge doktorn en patient.
— Verkligen.
— Ja, vännen Apelqvist.
— Hvem i Guds namn är det, honom känner då inte jag,
sade fru Brita.
— Inte jag heller, sade kaptenen till allmän förvåning.
Men det är i alla fall verkligen synd om vännen Apelqvist. Det
är inte nog med, att han har galopperande podager i båda stortårna,
utan nu har han också en längre tid haft en så fördömd reumatism
i högra armen, så att han inte har kunnat på tre månader
lyfta sin lön.
— Jaså! utropade doktorn skrattande, kapten Hvirfvelbom
kommer med en historia. Men tillåt mig säga, att jag mycket
fruktar för, att den där ”vännen Apelqvist” var en veritabel
slöbock.
— Där fick du för det! sade fru Brita.
— Men eftersom kapten slagit in på ett lättare samspråk,
så vill jag inte vara sämre, sade doktorn. För några år sedan
tjänstgjorde vid ett läroverk en i de lägre klasserna mycket
omtyckt lärare. Han var särdeles styf i matematik och gaf ofta
gossarne så kallade studentproblem att lösa.
En gång, då han undervisade i fjärde realklassen, som
bestod af tjugufyra ungdomar, blef han otålig, emedan ingen kunde
lösa ett dylikt problem, hvarför han utropade:
— Kan ingen af rummets samtliga tjugufyra idioter knäcka
den här nöten?
— Tjugufem, tjugufem? skrek en spefågel.
— Morgens: utropade kapten Hvirfvelbom skrattande, när
doktorn omtalat detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
