Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tårar båta föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
867
Sagdt och gjordt.
Men nu tystnade sången.
Han hade ingen vägledning, hvartåt han borde gå för att
få reda på henne och ropa ville han icke, ty han skulle göra henne
en glad öfverraskning.
Han gick framåt och kom till samma kulle, som vi förut sett
Setterlund beträda och hvilken syn mötte honom här.
Där satt Ulla på samma ställe, som vi en gång förut sett
henne vid den lilla bäcken. Hon var lika skön ,som alltid. Men
— hon grät och hviskade — hviskade vid en person, som Bernhard
väl kände igen — en jaktklädd man. Det var magister
Setterlund.
— Magistern har förstört min lefnadslycka, sade hon så hårdt,
att Bernhard hörde det. Jag måste säga allt för den ädle man,
hvilken vill skänka mig sitt hjärta. Jag kan inte bedraga
honom. — Hvem kunde väl tänka, att magistern, som är så sträng
i sina predikningar, skulle vilja förföra en stackars flicka, som
magistern till på köpet konfirmerat. — Det är uselt gjordt, herr
magister.
Hon grät bittert.
— Se så, se så, gråt inte Ulla. Tårar båta föga, sade
Setterlund.
I detsamma foro hundarne, som magistern hade med sig, upp
och upphäfde glada skall. De hade fått syn på Bernhard.
Som bekant hade Bernhard önskat göra en glad öfverraskning,
men den blef allt annat än glad. Ulla grät och magistern
sökte i början att med ett dåligt skämt förvränga saken.
Det blef ett i hög grad häftigt uppträde mellan Bernhard
och Setterlund, under hvilket Ulla smög sig bort.
— Du talar om offentlig kyrkoplikt och spöslitning för kvinnor,
som föda barn i oäkta säng. Men du håller dig inte för god
att förföra unga flickor! Skurk! utropade Bernhard under det
att hans blickar nästan sprutade eld. Tvi för den lede! Och du
kallar dig Guds ords tjänare! Djäfvulens tjänare är du! Men
jag skall brännmärka dig, hycklare!
Magistern svarade något; men Bernhard lät honom ej tala
ut utan öfveröste honom med de hårdaste ord, som hans ädla
och berättigade harm kunde diktera för honom.
Först efter en stunds förlopp märkte Bernhard, att Ulla
hade smugit sig bort. Han blef rädd, att hon skulle göra sig
något ondt, den stackars flickan.
— Hvar är Ulla! sade han.
Setterlund svarade intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
