Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 78. Jordbäfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
871
Fyra personer voro samlade i det lilla hvita huset vid
Casamicciolas bod uti en by i närheten af Jerkers farm.
Dessa personer voro gamle Becchi, hvilken ägde huset, hans
dotter Margarita, en sjuttonårig tärna, Fra Angelo, Becchis son
och medlem af det spanska Karmeliterklostret, som helt nyligen
hade blifvit upphäfdt af den argentinska regeringen, samt unge
Sanzi, hvilken sade sig vara — och Margarita trodde honom —
dödligt förälskad i henne.
Stämningen, som rådde därinne, var långt ifrån angenäm
och orsaken var det fäderneärfda hatet.
Gamle Becchis farfar hade en gång för mycket länge sedan
kallat unge Sanzis farfars far vid ett mycket fult namn och den
förolämpningen kunde ej af de yngre generationerna förgätas.
Under närmare tre generationer hade familjerna Becchi och
Sanzi ej utbytt andra artigheter än hvad hatet föreskrifver, ett
förhållande som var mera gängse mellan de respektiva familjernas
kvinnor än mellan deiss män.
Och ändå, trots allt detta, vair Pietro Sanzi nu där för att
fria till dem vackra Margarita, det käraste den gamle Becchi
ägde.
Det var därför ej underligt, att Becchi, som var af ett
mycket häftigt lynne, stormade och ur det förgångna rakade fram
än det ena, än det andra, som det varit bäst att låta ligga i det
fördolda.
— Din far, pojke, ropade han till Pietro med förfärligt
förakt, kastade en gång smuts efter mig och det i närvaro af
prästen. Jag förbannade honom därför. Och nu, Dio mio,[1] kommer
hans dumbom till son och tror, att jag skall gifva honom min
dotter!
Sägande detta sträckte han ut sina armar mot Fra Angelo
och hans mun förvreds af ett gränslöst förakt.
Fra Angelo hade en bättre tanke om Sanzi än sin far, äfven
om han var så mycket sin fars son, att han ej kunde sympatisera
med honom.
— Det smärtar mig, sade Pietro med framåtböjdt hufvud,
att min far gjort så.
— Jaså, det gör det, kantänka, inföll Becchi hätskt.
— Ja. Och om jag kunde försona den där förolämpningen,
så skulle jag gärna göra det, fortfor Pietro.
— Det går inte, gnisslade Becchi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
