Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 78. Jordbäfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
875
När påföljande dag randades, befanns hela byn vara ödelagd
af jordbäfningen och tusentals människor voro begrafda i ruinerna.
Sanzi hade ej sofvit en blund under nattens lopp, ej heller
hade Fra Angelo tillslutit sina ögon med undantag af de
ögonblick, när han bad för sin faders själ, för sin syster och för sig
själf om kraft att bära de förfärliga plågor, han led.
Margarita hade verkligen sofvit och när hon vaknade upp,
hörde hon Pietro arbeta på andra sidan väggen, emot hvilken
hennes rygg hvilade.
Ljudet af hans arbete gaf henne lif och krafter och kärleken
fyllde hennes hjärta med ömmare känslor för hvarje slag,
som hon hörde från hans hacka.
— Angelo, frågade hon, när börja de med vårt räddningsarbete?
— Tålamod Margarita, sade brodern.
— Tiden går med snigelgång.
— De komma snart.
— Hvad de dock dröja.
— Vi ha nu så länge varit begrafna här, att vår tur snart
kommer att bli befriade.
— Länge i sanning!
Det tycktes honom, som om flera dygn gått till ända, sedan
katastrofen inträffade och han kände, att hans krafter aftogo
allt mer och mer.
— Är du inte hungrig Angelo? frågade Margarita.
— Läs dina böner, syster och när du slutat, så läs dem
om igen. Det drifver nog bort hungern.
Hon gjorde det och när Pietro hörde det, frågade han, hvad
de talade om så högt. Då han fick veta, att syskonen höllo på
att läsa sina böner, började han arbeta så mycket ifrigare för att
befria de olyckliga ur ruinerna.
Dagen sjönk och Fra Angelo bad sin syster ånyo att söka
ro och glömska i sömnen.
Hon gjorde det.
Plötsligen väcktes hon emellertid af ett brak, hvilket föranleddes
däraf att väggen, som skilde henne från Pietro, störtade
in och en del däraf föll på henne och hennes broder.
Men smärtan och förskräckelsen försvunno, när hon kände
Pietro sluta henne i sina armar.
— Har jag skadat dig Margarita? Säg, att jag icke gjort
det! utropade Pietro.
— Jag är ej så mycket skadad, som jag är lycklig, min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
