Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 81. Grefvinnan Malin Stålsko säljer Vänersholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
922
för kaptenen alldeles obegripligt språk med en ofantlig mängd strup-
näs- och gomljud.
Det var all anledning att tro, att detta besynnerliga språk
förskref sig från någon af de många ögrupperna i själfva
Sydhafvet, hvilkas innevånares språk kaptenen ej kunde.
Emellertid gissade man af den unga flickans intagande och
verkligen nobla sätt att vara, att hon måtte hafva varit någon
ganska förnäm vildinna, orn ordet förnäm i detta sammanhang bör
användas — men jag kan ej i hast få tag uti ett bättre ord.
Andre styrmannen ville till och med våga sitt lif på, att hon var
minst en fördrifven prinsessa.
Vid framkomsten till nästa hamn träffade kaptenen
ofördröjligen anstalter för att på ett passande sätt placera den
olyckliga sköna, som så oväntadt blifvit hans gäst och skyddsling.
En sydamerikansk dam, som blifvit högeligen intresserad för
den tatuerade flickan genom berättelsen om hennes sällsamma öde,
erbjöd sig att taga sig henne an såsom sitt eget barn.
Men den stackars vildinnan hade icke varit mer än
omkring en vecka i land, förrän hon blef dödligt sjuk och hennes
lif slocknade ut som en vacker låga, hvilken flämtande dör ut.
Somliga påstodo, att flickan dog till följd af ombyte af
klimat, andra däremot att dödsfallet hade sin grund uti moraliska
lidanden, andra åter, att hennes döden medförande sjukdom var
en följd af skeppsgröten och de hårdsmälta ärtorna, hvilken kost
hon en längre tid hade måst förtära ombord hos den gode
kaptenen.
Denne senare erfor med smärta sin vackra reskamrats död,
och för att äga ett minne af henne behöll han den lilla fågeln
och tog den med sig till Europa.
På detta sätt kom den omsider i vår ägo.
Det var en sångfågel, prunkande uti de bjärtaste färger:
azur, guld och violett. Hans sång var mångtonig och skön som
en näktergals; men det var just inte så ofta, som han trakterade
oss därmed; ty han kunde sitta flera dagar å rad alldeles orörlig
i sin bur, liksom melankoliskt grubblande öfver det oblida öde,
hvilket förflyttat honom från Söderhafvets underbart sköna
arkipelager till en mörk och tråkig gränd uppe på Södermalm i
Stockholm.
Det var endast då solen någon gång sken varmare än vanligt
och då vi vid sådana tillfällen ställde ut hans bur i den lilla
trädgårdstäppan, hvilken hörde till den gård, i hvilken vi bodde,
som humöret åter kom på honom, och han utgöt då i de rikaste
melodier sina drömmar om hemlandets praktskogar, om dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
