Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hur Aloysius Pankburn blev karl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enastående situationer kunde han inte ha tänkt sig
en sådan som denna.
»De ha engagerats till att ta hand om mig»,
sludd-rade Pankburn, »hålla mig från att dricka. Och
det där är deras sätt att fullgöra sitt uppdrag: att
sitta och hänga överallt på däck och låta mig dricka
mig fördärvad. Det är inte rätt, säger jag. Det är
inte rätt. De ha enkom skickats med mig för att
inte låta mig dricka, och de låta mig dricka som
ett svin, så länge jag låter dem vara i fred. Om
jag klagar, hota de att inte låta mig få en droppe
till. Vad kan då jag arma stackare göra? De få
min död på sitt samvete, det är alltsammans. Kom
med ner och drick ett glas med mig.»
Han släppte sitt tag om relingen och skulle ha
ramlat omkull, om inte Grief hade gripit honom om
armen. Han tycktes undergå en förvandling, styvna
till rent fysiskt, skjuta fram hakan aggressivt och
blixtra morskt med ögonen.
»Jag ämnar inte låta dem döda mig. De ska
komma att ångra sig. Jag har bjudit dem femtio
tusen — längre fram, förstås. De skrattade. De
veta ingenting. Men jag vet.» Han fumlade i sin
rockficka och drog upp ett föremål som blixtrade
i den svaga belysningen. »De förstå inte meningen
med det här. Men det gör jag.» Han såg plötsligt
misstänksamt på Grief. »Vad tror ni det här är,
säg? Vad tror ni det är?»
David Grief såg i sin fantasi en försupen ung
man mörda ett älskande ungt par med en koppar-
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
