Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medan seglen beslogos, soltälten spändes ut och
skot och ändar skötos på hamnfason, gick David
Grief av och an på däcket och spejade fåfängt efter
något livstecken annorstädes än på den främmande
skonaren. En gång hörde han alldeles tydligt ett
gevärsskott på avstånd, åt Stora Klippan till. Det
blev inga flera skott, och han tog för givet att det
varit någon jägare som skjutit en vildget.
Efter en timme hade kapten Glass under sitt
berg av filtar upphört att frysa och svettades
infernaliskt.
»Jag är kurant igen om en halvtimme», sade han
matt.
»Det är bra», svarade Grief. »Byn är utdöd, och
jag ämnar gå i land för att träffa Mataara och ta
reda på hur det står till.»
»Det är ett farligt vågspel; ha ögonen med er»,
tillrådde kaptenen. »Om ni inte är tillbaka om en
timme, s,å låt oss veta anledningen.»
Grief tog rorkulten, och fyra av hans Raiatea-män
sutto vid årorna. Då de landade vid stranden,
tittade han nyfiket på kvinnorna under skonarens
soltält. Han viftade med handen på försök, och först
fnittrade de, men sedan viftade de tillbaka.
»Tal o fa!» ropade han.
De förstodo hälsningen, men svarade : »I o r a n a»,
och då förstod han att de voro från Sällskapsöarna.
»Huahine» kallade en av hans matroser utan
betänkande deras ö. Grief frågade dem varifrån de
kommo, och under fnitter och skratt svarade de:
»Huahine».
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
