Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En liten uppgörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höllo just på att gå ombord på båtarna då han kom,
och det slog honom att de, för att vara kanaker,
betedde sig mera som galärslavar. De tre vita
männen voro där, och Grief lade märke till att de alla
tre buro gevär. Hall hälsade på honom ganska
jovialiskt, men Gorman och Watson sågo vresiga
ut, då de brummade ett kort god morgon.
Ett ögonblick därefter gav en av kanakerna, i
det han lutade sig fram för att haka på sin åra,
Grief en hemlig, menande vink. Mannens ansikte
föreföll honom bekant, en av de tusentals matroser
eller dykare han träffat på under sina handelsresor
mellan öarna.
»Tala inte om för dem vem jag är», sade Grief
på tahitiska. »Har ni seglat med mig någon gång?»
Mannens huvud nickade och han öppnade
munnen, men innan han hann säga något, tystades han
ned av ett ilsket: »Tig I» från Watson, som redan
kommit akterut.
»Ber om ursäkt», sade Grief. »Jag borde ha tänkt
mig för.»
»Det har ni rätt i», inföll Hall. »Saken är den att
de prata för mycket och arbeta för litet. Man måste
vara sträng mot dem, annars skulle de inte samla
så mycket musslor att det räckte till deras mat.»
Grief nickade instämmande. »Jag känner dem.
Har själv haft en besättning så’na där — lata svin.
Måste hålla efter dem som negrer för att få dem att
göra ett halvt dagsverke.»
»Vad sa’ ni till honom?» frågade Gorman barskt.
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
