Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §14. Landslagens konungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 Den svenska medeltiden i egentlig mening.
Vissa af dessa stadgar utfärdades för särskilda landskap,
for »allum veestgétum» t. ex., och blefvo, såsom Skarastadgan
1335, hvilken medförde verkliga ändringar uti västgötarnes
lag, utan tvifvel antagna på landsting. Det var också
hvarken likformigt eller fullständigt, som Alsnö- och Ske¬
ningestadgarna upptogos i landskapslagarna.! Betydelse¬
full i detta hänseende var emellertid den äldsta kungliga
lagstiftningens anda. Från 1280 till 1346 gällde den i
hufvudsak två föremål: fridens skyddande genom förbud
mot våldgästning, »lönliga samband» och annan kränkning
af folkets frid samt utvecklingen af den forna kungliga
hirden till det senare med vapentjänst förenade frälset.
Nästan ord för ord upprepade Magnus Erikssons stadgar
i förra hänseendet bestämmelserna, på samma gång som i
stigande fullständighet man sökte utveckla kontrollen och
lagstiftningen för frälset .blef allt mera detaljerad, tills
slutligen de viktigaste punkterna upptogos i landslagen.
Den kungliga lagstiftningen sammanflöt så till vida med
den folkliga; dess första period var därmed afslutad, och
landslagens konungaed gaf uttryck åt den nya uppfattningen
(§ 7, jfr s. 73).
Det fanns emellertid ett annat område, där den förra
rörde sig friare. Så väl Alsnö- som Skeningestadgarna
hade i väsentlig mån angått hirden, och lagstiftningen för
densamma i dess nya gestalt utmynnade på ett annat håll
uti gårdsrätterna. Ordnandet af förvaltningen och själfva
utöfningen af konungens domsrätt blefvo föremål för lag¬
stiftning, som otvifvelaktigt berodde af konungen allena.
Detsamma gällde äfven om undantagslagstiftningen för
städer och bergslager, den förra af så mycket större betydelse,
som den gaf anledning till utfärdande af stadsrätter, att
börja med för enskilda städer, slutligen en allmän stadslag.
Efter hand grep emellertid denna kungliga lagstiftning
omkring sig. Det kom en tid, då man ej längre brydde
sig om att inhämta allmogens samtycke, äfven när detta
verkligen bort ske. Lagstiftningen öfvertogs till en tid af
konungen och rådet, och den fick mer och mer en ekono¬
misk och administrativ karakter. Under Albrekts regering
! Jfr K. Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen, s. 39, 45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
