Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §15. Unionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 15. Unionerna. 89
giftermål, att dren 1359—1360 sätta sig i besittning af
Skåne och Blekinge samt något senare äfven af Halland.
Någon å Sveriges sida verkligen erkänd traktat blef dock
aldrig afslutad, och Sveriges rätt till de sydsvenska land¬
skapen var sålunda öppen och var det ända till 1570.!
Magnus, som sedan 1335 regelbundet kallat sig Skånes
konung, har sista gången användt denna titel 1364, Håkan
bar den aldrig, men Albrekt återupptog densamma och
använde den åren 1368—1372. — Förbindelsen med Skåne
har måhända haft något inflytande på utvecklingen i
Sverige t. ex. i fråga om rättsväsendet. Vidden af det¬
samma är dock icke känd, och för landslagen var för¬
eningen med Skåne fullkomligt obekant, under det att
Halland där omtalades.
3. Unionen mellan Sverige, Norge och Danmark 1397. Unionen med
Betydelsefullare i alla hänseenden än de nämnda unionerna ‘Fn ae
blef den, som i Kalmar ingicks år 1397. Den grundade
genom föreningen af de tre nordiska rikena en storstat,
som skulle sträckt sig från Norra ishafvet till Tysklands
gräns, från Atlantiska hafvet till närheten af Ladoga, en
stat, som skulle behärskat Östersjön och ledt norra Europas
öden in på nya vägar. Den ingrep också väsentligt i de
tre rikenas statsskick genom bestämmelserna om konunga¬
valet, genom fastställande af gemensamma statsuppgifter
och deras behandling, genom nödvändigheten att under
konungs frånvaro ordna regeringen i de andra rikena.
Dess felslående — genom den falska riktning de första
unionsregenterna gåfvo sin politik — blef slutligen af¬
görande för de tre nordiska rikenas framtid. I stället för
den eviga inre fred och det gemensamma försvar, den
skulle ha grundlagt, blef den under århundraden en källa
till tvedräkt och inbördes krig, till nationalhat och till
förlusten för de nordgermaniska folken af det östersjövälde,
som dess bestånd skulle ha medfört.
De nya statsrättsliga källor, till hvilka denna union gaf
upphof, äro närmast af två slag: unionstraktaterna, af hvilka
de förnämsta ej hunno öfver förberedelsernas ståndpunkt, och
’ Jfr utredningen hos Rydberg, anf. arb. II, s. 282—305.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
