- Project Runeberg -  Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar /
128

(1896) [MARC] [MARC] Author: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Den borgerliga förvaltningen och rättskipningen - §18. Förvaltningen. Länen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Centralför¬
valtning.
Förlänings¬
väsendet.
128 Den svenska medeltiden i egentlig mening.
brottet i det nationella konungadömet hindrade utvecklingen.
I öfrigt var området för regeringens omedelbara ingripande
mycket begränsadt. Utom hvad som ofvan nämnts endast
den högsta rättskipningen, utrikes politiken, försvaret och
förvaltningen i landsorten.
För uppgifter hörande till hvad man nu skulle kalla
centralförvaltningen kunde under senare delen af medel¬
tiden påräknas biträde af rådsherrarne och af det högre
prästerskapet. Det senare användes särskildt vid beskick¬
ningar till främmande land, där ju dess bildning och for¬
mella färdighet kunde komma till användning.!
Äfven för försvarsväsendet fanns ej någon centraliserad
förvaltning. Regenterna kunde taga trupper i sin tjänst,
men de betraktades såsom deras personliga tjänare. I
öfrigt hade innehafvarne af de stora slottslänen närmast
att sörja för sina områdens försvar.
* *

*


Förläningar voro det enda sättet att aflöna kronans
ämbetsmän; förläningsväsendet kräfver därför en särskild
behandling.
Konungens rätt att län gifva erkändes i upplands¬
lagen liksom längre fram i landslagen såsom ett af hans
förnämsta prerogativ. Det var i själfva verket under den
formen, som rikets styrelse till en stor del utöfvades; det
var genom län, som tjänster, gjorda åt kronan, ofta lönades,
och genom län tillfredsställdes kronans fordringsägare.
Län funnos af olika slag. Det område en »länsman;»
på en kungsgård hade under sig, var oftast mindre be¬
tydande. Det område, som lades under ett slott eller fäste,
kunde vara ganska stort. De stora länen sammanföllo i
början med ett helt landskap eller någon större del däraf.
Innehafvaren kallades höfvitsman (capitaneus), landsherre
(1373) eller fogde (advocatus). Kalmars »fogati> bildade
redan på 1200-talet ett dylikt område. Österland var
under de första tiderna stundom förenadt under en höfvits¬
! Några stående beskickningar förekommo naturligtvis icke, om
man undantager de sändebud, som de sista riksföreståndarne under
längre tider hade i Rom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:26:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stathist/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free