Den 4 september i elva-draget plägade änkefru Jeanna Bergman lämna sitt eller rättare sin sons hem i Hedenskogska gården, på senare år den Falkmanska. Båda dessa fastigheter ligga vid Drottninggatan och ha åtminstone till det yttre ej stort förändrats. Vem som givit Hedenskogska gården dess namn, vet jag sannerligen ej, ehuruväl den bör intressera mig särskilt, då jag där för första gången såg dagens ljus. Den andra gården tillhörde på min tid kaptenen, sedermera översten O. Falkman, en av stadens stöttepinnar, stadsfullmäktiges ordförande och desslikes Sparbankens -- en mycket beskedlig karl fast min och gestalt voro tillbörligt martialiska. Hans hustru var en liten tunn människa av gammalt bergslagsblod, dotter till den rike brukspatronen på Riddarhyttan, Ohlsson, och dotterdotter till P. Hinnersson på Dalkarlsberg.
Fru Jeanna var också en helt liten person. På huvudet har hon en tämligen stor hatt av kapottfason med nackaband, knutna under hakan. Hatten var klädd med svarta tyllblommor, den rundskurna kappan var svart, så ock den släpande kjorteln och livstycket med vitt fräs. Fru Jeanna tillhörde änkeståndet sen tjugu år tillbaka. Hon gick försiktigt Drottninggatan framåt, sneddade Stortorget och tog in på Kungsgatan. Här var trängseln bekymmersam och man kunde ren på blanka förmiddagen se en och annan »dragen» karl, dock väl endast i förnedringstillståndets allra lindrigaste stadium. Emellertid var icke gumman försagdare än att hon med små knuffar av en stadig paraply beredde sin väg bland mindre hyfsat karlfolk. Även kunde det höras: Ge väg -- det är kamrerns mor. -- Och sparhankskamrern var känd och välkänd ej minst av de lantbor, som den 4 och 5 septemher härskade på stadens gator. Än vidare tör väl brillorna på näsan ha gett den gamla damen en viss skolaktig respekt, hefogad kan sägas eftersom hon i flera år förestått fiickskolan i Lund. Därifrån uppbar hon en liten pension, som kvartalsvis utbetalades. Det gav hennes sonson anledning att mången kvartalsmorgon störta in till den yrvakna gamla, utropande: Kan farmor tro, sån olvcka -- posten från Skåne lär ha blivit stulen i natt! -- Påfundet genomskådades snahbt, men en hastig rodnad antydde en lika hastig skrämsel och lände alltså den älsklige gossen till fröjd. Likvisst var vänskapen mellan farmor och sonson så solid, att icke ens dylika skälmstycken förmådde skamfila den. Gummans månhet om sin lilla pension var ju högst rimlig, men den verkliga anledningen till hennes ängslan anförtrodde hon åtskilliga år senare, suckande: Ack du, de där nere i Lund tycker nog att jag lever rent på tok för länge! -- Nåja, rätt gammal hlev hon -- levde ett bra stycke in på sitt nittioandra år. Till heder för herrar stadsfullmäktige i Lund må nämnas, att de inte tappade tålamodet.
Alltså -- nu hade fru Jeanna tagit sig tvärs över Torget som var belamrat med allehanda stånd. Söker jag nu erinra mig innehållet i dessa stånd, ser jag allenast polkagrisar, snärtpiskor, lergökar, gipskattor samt allehanda leksaker, mestadels av bleck. Emellertid vägrar jag tro, att min fädernestad så lättsinnigt upplåtit sitt ökenstora torg uteslutande åt dylikt kram. Helt visst var den breda merkantila kaka, som bredde sig kring Engelbrekt, av gedignare deg och karameller och lergökar blott att likna vid sviskon i degen. I hörnet av Kungsgatan förvärrades trängseln. Här vidtog en annan marknad -- huvudsakligast trävaror: baljor, byttor, hyråar, bord, stolar, spinnrockar, små vävstolar, vidare även här leksaker: kälkar, gunghästar, trädockor, käpphästar. Lergods fanns där ock. Käpphästarna intresserade mig, spinnrockarna farmor. Envar sin käpphäst. Folket här på gatan hade inga stånd, på sin höjd bord -- varorna ställdes på gatan ömsevis om rännstenen, vilket vid starkt regn var tämligen ofördelaktigt. På denna gata köpte tjänsteflickorna de byråar som -- jag tror på åttiotalet -- alltmer utträngde de forna kistorna.
I hörnet av Torget och Kungsgatan låg Rep-Lasses gård. Rep-Lasse må ej förväxlas med Fläsk-Lasse. Den senare var -- misstänker jag -- rätt länge ett världens barn med smak för en och annan av dess mindre tillrådliga njutningar. Härpå gjorde Frälsningsarmén ett brått slut. Jag vet ej, vilket år denna betydelsefulla institution sände sina pionjärer till Örebro, där deras första samlingslokal låg i närheten av Pumpkälltorget -- men jag vill minnas att Fläsk-Lasse var bland de första omvända, som vittnade från plattformen. Frälsningsarmén, som sin höga plikt likmätigt främst vänder sig till folk med ej alltför stor aktning i samhället, drog därav till en början själv missaktning. Vem var väl denne rödbrusige, i sitt eget späck tungt framvältrande Fläsk-Lasse, att han skulle stå upp och vittna om de heliga tingen? Se då pastor Larsson av Vasakyrkan (Waldenströmianer) med sitt välvårdade mörka skägg, sitt av alla laster orörda anlete, sin milt flöjtande stämma -- han stämde till andakt. Dessa tre Larssöner minns jag: Rep-Lasse, Fläsk-Lasse och söte, rare Lasse. Söte, rare Lasse var jämte baptistpastor Ångman stadens förnämsta »fripredikant». Och staden var mycket frikyrklig. Rätt betänkt voro ju redan dess båda stora söner Olaus och Laurentius även de »fripredikanter».
Rep-Lasses största betydelse var hans gård. Någon repslagarebana, där han kunnat öva sitt vällovliga yrke, kan jag ej minnas. Gården var illa bebyggd, men gårdsplatsen stor och starkt efterfikad av de lantliga marknadskunderna, som här ställde sina åk, antagligen mot någon avgift. Rep-Lasse var en skräck för mig och jämnåriga. Varför vet jag inte. Att han låg i mångåriga processer med stad och grannar rörande tomträtt med mera, kan väl knappast ha skrämt oss. Hans många processer och de oförrätter han ansåg sig lida på alla håll och kanter tör ha gjort hans uppsyn så skum att vi harn skyggade. Hans gård var dock bland dem jag oftast hesökte. Här fanns nämligen den för så vitt jag vet enda »skolan för små bättre barn». Dess mästarinna och enda lärarekraft, Hulda Wessén, var troligen en god pedagog för detta tidiga stadium. Dessutom var hon särdeles betrodd i fråga om spådom såväl i kort som sump, hand och bly. Hennes hemliga vetenskap övades givetvis ej bland oss barn, varför min personliga erfarenhet här slår slint -- men om den hjärtans beskedliga människan vill tillgiva mig i sin himmel, så må jag bekänna att hon i högsta grad hade utseendet för sig som spåkvinna betraktad. Hon hade många dygder och blott ett mig veterligt fel: hon hrukade spotta särdeles ymnigt på våra griffeltavlor för att sen med hartassen utstryka skriften. Det var inte trevligt.
Denna förträffliga dam -- kallad »hulda väsen» till skillnad från revisor Stjernbergs fru som kallades »hulda stjärna» -- revisorn själv var uppkallad efter sin trogne hund och hette rätt och slätt Pompe -- denna förträffiiga dam hörde till min farmors vänner och det var således en lycka för mig att Rep-Lasses gård fanns blockerad av hönder, så att jag slapp gå dit upp. Vi fortsatte vår väg bland laggar och krukor. Folket här torde mestadels stammat från länets nordliga socknar. Även dalska hördes sjungas om än sparsamt. Skyttar med vackra rävskinn på ryggarna och skogsfågel i knippor hängande över axlarna syntes ofta på denna gata, fast deras rätta tillhåll torde ha varit platserna kring slottet.
Sent omsider -- man går inte fort när man tar en välbetänkt funderare vid varje steg -- nådde vi vårt mål: Söderlindhska gården i hörnet av Kungs- och Nygatorna. Här möttes vi redan genom rutan av ett det allra fryntligaste och vänligaste gumansikte tillhörande farmors bästa väninna, fru Jacobina Söderlindh. Hennes man, Eric Söderlindh, årsbarn med seklet eller möjligen något år äldre, var genuin närking, slättbo, infyttad i unga år. Hans Örebrominnen voro gamla och stundom kusliga. Han hade mött en vargflock vid Södertull, han hade sett livdömda syndare följda av talrika och fikna åskådare föras ut till galgbacken i Vintrosa. (Blodet efter halshuggna ansågs bättra fallandesjuka, varför stundom näsdukar doppades i den magiska saften.) Hans karriär hade varit den ej ovanliga: bodgosse, bokhållare, köpman, storköpman. Kommen till välstånd köpte han den stora Akenska gården söder om Torget -- i slutet av sjuttonhundratalet ägd av den kände apotekaren och kemisten von Aken. Med denna gård torde ha följt lantgården Akenslund, sedermera omdöpt till Eriksberg. Akenska gården slöks av lågorna i stora branden i början av femtiotalet. På åttio- och nittiotalen fanns där ett litet utvärdshus med hark, kallad Ekströmska trädgården. Nu ligger där en skola och parken, som lessnats till betänkligt, kallas Oskarsparken. På min tid kunde man därsammastädes gräva praktfulla sandgrottor och pussas med små bättre flickor. Jag minns det desto mer som min första förlovning både knöts och bröts på denna plats, det sistnämnda därför att min fästmö knuffade omkull mig i en hög av färska hästpäron. Numera torde åtminstone sandgrävning och knuffning vara förbjudet.
Den gård, i vilken farmor och jag nu inträdde, hälsade av tante Bina, kaffesurran och tjugu sorters småbröd (jag tar tjugutalet på min ed), uppfördes av Söderlindh efter branden och kvarstår, som jag tror, i alldeles oförändrat skick, ansenlig ännu och då för tiden att räkna bland stadens präktigaste. Gården och trakten var förresten under några årtionden tillhåll för en mängd s.k. »skolhushåll». Det största och bäst renommerade var antagligen det, som hölls av prostinnan Tegnér, en hjärtans rar gumma, välkänd ock från Marstrand, där hon hade det på sin tid bästa pensionatet. Trakten var som sagt ett tillhåll för skolpojkar och således ingalunda säker, enkannerligen vinterdagar med kram snö. Även marknadsdagar med deras starka trängsel och tillströmning av lantlig ungdom gåvo rika möjligheter till rackartyg.
För dessa sutto nu farmor och jag tryggade och kunde genom de Söderlindhska, ständigt kristallskinande rutorna betrakta gatuvimlet. Farmor och tante Bina avhandlade ett viktigt spörsmål, ty detta besök var ingalunda blott ett offer på vänskapens altare, det hade även ett allvarligt syfte: de båda gummorna skulle nppköpa sitt vinterförråd av lin. Troligen var tillförseln av varan tämligen ringa. Linodlingen i Örebro län och omnejd var väl icke stor och linspinningen i Örebro stad än mindre. Kanske kom linet från södra Norrland. Var linet eljes saluhölls i stan, vet jag inte. Till Söderlindhska gården bars det av guhhar och gummor, som i köket vid kaffekoppen diskuterade varans beskaffenhet och pris med fruarna Jeanna och Bina. Min farmor hade uppfostrats hos släktingar i Dalby prostgård i Skåne och varje vintermorgon hade hon, prostinnan, döttrarna och andra kvinnspersoner satt sig till spinnrocken klockan fyra. Så visst förstod farmor sin sak. Tante Bina var värmländska, säljarna troligen från Dalarna eller Gästrikland. Man såg således här flera landskaps sakkunnighet i linberedning samlad. Jag hoppas åtminstone att de voro sakkunniga. Mig intresserade det inte ett dyft. Men jag var glad åt farmor, när hon lät rocken susa hela långa viuterkvällen. För min far var det ett barndomsminne och det var nog egentligen för hans skull, den lilla gumman spann. Ingenting är mer rogivande än att låta sig halvsövas av spinnrocks-surr. Att spinna själv är spännande och nöjsamt. Men man får stut efteråt. Eller löfte om.
Lämnande denna kvinnfolkkonselj i köket gick jag in till gubben Söderlindh. Han var en liten man med vacker, finskuren profil och klara, skarpblickande ögon. Han satt i sitt soffhörn, tittade på mig och gav mig då och då en förståndsfråga, vilken jag besvarade till hans fulla belåtenhet -- han hade nämligen bestämt sig för att vara belåten med mig och han visste, vad han ville. Stadens plutokrati utgjordes på den tiden huvudsakligast av spannmålshandlare och kolonivarugrossister. Söderlindh var nestor bland de förra; konkurrenter av betydenhet voro Hagendal och Flodin -- den senares affär övertogs längre fram av E. A. Nilsson, känd som liberal politiker, statsråd och bankofullmäktig. Örebro var en bytesort. Spannmålshandlare, garvare, läderhandlare, mejerier togo hand om en mycket vid landsbygds produkter. Kreatursmarknaden tör ha varit och är väl än betydande. På min tid samlades kritter och patroner, bönder, slaktare, exportörer på fälten söder om staden. Råmandet, gnäggandet, frustandet, pratandet, kommersandet var i hög grad tilltalande. Tattare och andra hästskojare infunno sig ofta familj- eller klanvis och avnjötos i all sin romantiska ruskighet. Slagsmål förekommo, ehuru rätt sparsamt, polis förekom ännu mera sparsamt. En ovanligt fet överkonstapel var, för så vitt jag minns, enda överheten. Vid ett tillfälle väckte den tjocke karlen utomordentligt löje över hela fältet. På hans rygg hängde nämligen en premieringslapp för en oxe eller ett svin, vilket det nu var. En äldre kamrat till mig antastades såsom skäligen misstänkt att ha begått det fula dådet. Rektor Phragmén såg hela skolans anseende sväva i största fara. Även jag inblandades i den smutsiga affären, likvisst blott som åklagarevittne. Jag vittnade falskt.
Upplandet var vidsträckt åtminstone beträffande kreaturstillförseln. Man har berättat mig, att betyndande hjordar drivits till Örebro marknad ända från Eriksberg i Sörmland. Transporten övervakades av överstekammarherre Bonde i egen ridandes person -- påstod min sagesman. Antagligen var det tillförselns riklighet som lade grund till den förädlingsindustri, skofabrikationen, som blivit en av stadens huvudnäringar. På min tid var det blott garverier och hantverkare, som togo hand om lädret. Vid Svartån mittemot Blekholmen, numera Frimurarholmen, låg ett bland de större garverierna, det Wallgrenska. I början av nittiotalet fick det ge plats för sparbankshuset. På dess gård i den bredvidliggande Köhlerska trädgården lekte jag som barn. Då fanns där ännu en alldeles hemskt storväxt ras råttor. Det var garveri-råttor. Absolut de största i stan. Vi betraktade dem som en utdöende, av civilisationen kvävd stam med en viss vördnad, den där ock tör ha bottnat i rädsla. Stundom gingo de anfallsvis till väga. En ohyggligt stor krabat störtade en gång fram ur en källarglugg, där den lömskt fattat posto, och högg min far i foten. Så fräckt.
Vad fick nu bygden åter för alla sina sköna produkter? Främst redskap -- järnhandlarna stodo sig hra. Även landsbygdens andliga behov tycks ha varit ej obetydliga, eftersom tvenne stora och välsorterade boklådor kunde florera. Den äldsta -- Lindhska lådan -- har vackra anor, härstammar från ett av våra äldsta och finaste bokförlag, det Lindhska, och räknar så att säga släkt med en annan boktryckare-aristokrat, Norstedt & söner, en firma med Örebro-påbrå. Likvisst tör väl litteraturen ha blivit liten bredvid kolonialvaruhandeln. Här sörjde hus sådana som Gyllander, Clevander m.fl. för en mycket vidsträckt landsbygds hehov. Därnäst kom väl i vikt textilen. En bland dess handhavare och ej den minste var min morfar D. J. Elgqérus. Son till en färgare och rådman i Norrköping slog han sig ned i Örebro på fyrtio-talet och grundade ett färgeri, ett ullspinneri och en garnhandel. Spinneriet flyttades dock snart till Nyköping. Färgeriet, utökat med en av landets första kemiska tvättanstalter, förlades, som man då tyckte, långt utanför staden; nu är detta s.k. Västå-område en del därav. Elgéri gård låg vid Svartån mitt emot det förutnämnda garveriet. Trädgården är nu spolierad och en gata skiljer tomten från vattnet. En spinkig träbro förde över till Blekholmen, där man dels blekte lärft, dels firade lantliga pick-nicker. Tractör Wetterbergs sommarställe, Barkenlund, väster om ån ligger numera ungefär mitt i stan men betraktades i min mors barndom som »landet». Förutom sina merkantila och kommunala intressen hade Elgérus mycken nit för hemslöjd och konsthantverk. Det lände honom givetvis till heder men skaffade honom ock en stab av något förfallna hantverkare, som då och då visade fram ett mästerprov, välförståendes med riklig belöning i kikaren. Särskilt minns jag en tämligen förfallen guldsmedsgesäll, om vars konstskicklighet morfar hyste höga tankar. Tyvärr var han en Bacchi svurne sven, denne guldsmed, och morfar lyckades inte få honom på rätt köl. En dag fann han honom mitt på Storgatan i sorgesamt tillstånd. Nu går vännen genast hem, sa morfar. Men vännen fann vägen hem oändligen lång och farlig i anseende till gatans konstapel och den hemma väntande gumman. Morfar erbjöd honom sitt skydd mot båda, tog honom under armen och drog åstad. Polisen tör väl blott ha gjort honnör, ty morfar var van att personligen inskrida, där han mötte något olämpligt. Vad gumman sa, förmäler icke historien, men ett replikskifte mellan skyddsling och beskyddare fick vingar. Elgérus: Hur kan herrn, som är en reputerlig och skicklig karl, gå och dricka sig full av det otäcka spill-ölet? -- Gesällen: Ack ja, goa fabrikörn, visst vore cognac bättre!
Elgéri verkliga hobby -- för att tala nutidssvenska om gamla ting -- var kyrkan. Där hade han ett kelbarn gemensamt med sin vän den nu nittiofemårige lektorn och arkitekten Kjellström, den senare »andlig byggherre», om jag så må säga, till Nikolaikyrkans och slottets restaurering samt Olaus Petrikyrkans nybygge. Troligen har väl även den gamle »tekniske lektorn» haft del i sin skolas präktiga nya hus. De goda borgarna begrepo icke alltid Kjellströms arkitektur, men lektorn drev som oftast sin vilja igenom just som en upplyst despot. Morfar Elgérus, under decennier kyrkvärd, höll strängt på ordningen och hade därvid hjälp av en annan god vän, kontraktsprosten Edlund. En gång nödgades den beskedlige och ytterst korrekte landshövding Svedelius lämna kyrkan något före gudstjänstens slut. Han skulle med tåget nämligen. Men efter flög morfar och gav honom på kyrkvallen sådan snubba, att det goda förhållandet herrarna emellan allvarligt hotades. Kyrkkonserter, inte minst av studenter, satte gubben stort värde på, men applåder fick ej förekomma. Bifallet skulle visas genom näsduksviftning. Varför det nu skulle vara mindre störande eller vanvördigt, har gubbens dotterson svårt att fatta. Men det är så -- släktet blir enfaldigare led efter led. Vad som tycktes våra fäder och förfäder självklart, väcker vår dumma förundran. Eljes var ju gubben nog så vänsäll och inte minst chevaleresk mot damerna, äldre som yngre. Min farmor och han voro såtaste vänner och gåvo varann kusin. Jag minns dem en gång dansa med mycken sirlighet pas de basque; gubben var då åttiotvå år, gumman åttiosex. Morfar dog i början av nittonhundratalet. När han skulle jordfästas i Nikolaikyrkan, buro hans arbetare den tunga kistan ytterligare ett varv runt kyrkan. Det var deras egen uppfinning. Fabrikören måtte väl se om sin kära kyrka en sista gång.
Farmor ja -- henne har jag glömt hos Söderlindhs. Vi kunna antaga att linköpet är lyckligen avslutat och att de båda förståndiga fruntimren nu rådslå om ränningen i någon ny väv. Till farbror Söderlindh och mig har under tiden sällat sig en man, vän i familjen och hyresgäst i huset -- en av stadens ytterst få verklige vitterlekare, Nerikes Allehandas redaktör doktor Victor Emanuel Öhman, skald, översättare och journalist. Som N.A:s redaktör hade han efterträtt tvenne märkesmän, den berömde pedagogen, Örebrorektorn O. J. Gummælius och hans son, politikern och affärsmannen (bl.a. grundläggare av »Allmänna Lif») Arvid Gumælius. Nägon framstående journalist tör Öhman ej ha varit, därtill var hans läggning alltför opraktisk och hans likgiltighet för politik, även kommunalpolitik, alltför stor. Han var liten, kärv, ful och butter, stundom till ohövlighet, en bergslagens son av den knotiga sorten. Hans barndomshem var Smedstorp, en liten gård belägen på en halvö i Fåsjön. När jag läser hans skildriug av detta barndomshem, en av de täckaste smågårdar i hela Bergslagen, får jag själv hemlängtan. Den som till äventyrs är intresserad av bergslags- och Örebroliv från den tiden bör ej försumma att läsa Öhmans »Min ungdomstid». Stilens flärdlöshet och fasta byggnad bereder en njutning åt varje läsare -- mest givetvis åt den, som bakom igenkänner den redbare, klartänkte, manligt försynte och ömsinte Öhman. Den kärva blyghet, som han med rätta finner vara ett bergslags-drag, var i högsta grad hans kännemärke. När tillsist en mångårig, obotlig och ytterst smärtsam sjukdom tvingade honom att gripa till revolvern, sörjde han mest över den skam och det obehag han härigenom beredde sina närmaste vänner. Ack, du käre och vördade vän -- hur besynnerligt, catoniskt gammalmodigt klingar icke detta!
Öhman hade ett stort, ett oförlåtligt fel inför Vår Herre. Han var i hetsiga ögonhlick -- och de räknades ej på fingrarna -- en rent faslig svärjare. Epiteten »stort och oförlåtligt» må dock stå för hans egen räkning -- han formligen led av ovanan, under det att så Vår Herre som gubbens övriga vänner tör haft lättare att förlåta. Sålunda tillgav honom min farmor, att han vid ett tillfälle kallade henne en »d--a kärring», därför att hon i ett priffeparti vägrade spotta under stolen (ett ofelbart sätt att bryta otur).
N.A. skänkte staden ännu en vitterlekare, som skald Öhman vida överlägsen, Jeremias i Tröstlösa, alias Levi Rickson, Närkes Fröding skulle man vilja säga. Nu ville väl Örebro Dagblad upptaga en ädel tävlan med sin kollega och hyste några år som huvudredaktör skalden E. N. Söderberg. Även Karl Strandberg, då pastor i Örebro, nu kyrkoherde i Arboga, publicerade dikter i Ö.D. Han har fört sin frejdade farbrors, Talis Qualis, runor med den äran, är desslikes en andlig vältalare av synnerlig klarhet, styrka, känsla. Fler vitterlekare räknade knappt min ungdoms Örebro, om jag icke som Örebroare eller halv Örebroare betraktar poeten på Segersjö, Robert Montgomery-Cederhielm, och historiografen, Kils-prosten Wahlfisk. Likvisst ägde och äger staden väl ännu ett litterärt sällskap av förtjänst. Åtskilliga bland skolans lärare ha där lyst: latinaren och stilisten P. G. Lyth, historikern Grandinson, Christian Lindman, Harald Borg.
Uppe i Kilsbergen höll Axel borg till, när han inte arbetade i sin atelier vid Stora torget. I jaktstugan samlade han stundom konstnärs-, stundom jägarlag, stundom en behaglig blandning. Hur vänsäll han än var, tör han dock ha trivts bäst i ensamheten. Men jag vet inte hur han kunde måla däruppe. Småfåglarna satte sig på hans palett och pensel. När de skulle bygga ho, röck de honom i skägget för att få timmer. Kanske tog de honom för en älskvärd tomte med skogens lugna puls i ådrorna och milda trygghet i sinnet. Jag förstår hara inte att hans eviga, ohyggligt starka cigarr i mungipan ej skrämde dem.
Nå, nu ha farmor och tante Bina slutat sitt. Gumman och jag knalla hem. Kanske var det sista gången vi besökte gamla Söderlindhs. Tante Bina fick lunginflammation, dog. Den gamle maken underrättades; han sa: Uppskjut begravningen någon dag. -- Så skedde och de båda gamla följdes åt. -- Emellertid traska nu farmor och jag gatan fram i skymningen. Marknadslivet har avtagit. Det är rätt stilla. Från Alnängarna kommer tingel-tangel-låt och vilda djurs rytande -- karusell och menageri, kanske även cirkus. Det lockar. Den tidens Örebro bjöd ej på stora sensationer. De få hemmalagade, som bjödos, sågos ofta med surt öga av höga vederbörande. T.ex. Mårten Gås. Min första Mårten Gås på skolgården var en bländande tillställning. Pojkarna buro pappersmasker och svängde rykande facklor i vilda danser. Detta förbjöds. Vi funno då ett nytt sätt att fira helgonet: vi gingo i skymningen genom stadens gator i gåsmarsch cirka tre hundra pojkar, mössorna bakvända, vi gingo tysta, på tå, stumma. Vi voro spöklika. Kanske påminde vi på något sätt om Ku-klux-klan eller annat hemligt sällskap. Vi skingrades lika spöklikt tysta som vi samlats. Rektor var upprörd nästan till tårar. Han sa att vi nu allvarligt komprometterat skolans anseende inför staden och alla rikets högre allmänna läroverk. Han manade oss att aldrig upprepa detta fula tilltag. Han var långt ifrån sträng, denne rektor, men han hade en förmåga att bli upprörd i djupet av sin själ, ett sätt som föreföll oss hemlighetsfullt och respektingivande. Vi gingo aldrig vidare den ene efter den andre i lång rad. I stället samlades vi i små partier, spelade vira och drucko punsch. Må man dock ej tro att vi voro fräcka och trotsiga. Ingalunda! Vi gjorde det i smyg.
Marknaden den 4-5 september var så att säga en Örebroarnas privatsak och enkannerligen matmödrarnas angelägenhet. Liksom farmor köpte sitt vinterförråd av lin, så försågo sig alla hushåll efter förmåga med vinterns förråd av mångfaldiga slag, kompletterade köksattiraljen m.m. Denna ekorrdrift att samla förråd har antagligen så gott som slocknat, även fast den under »kristiden» fick en bedrövlig pånyttfödelse. Men ännu i min mors ungdom, d.v.s. på femtio- och sextiotalen, läto de större hushållen slakta så nöt som gris för egen räkning och köttet tillvaratogs i köken. Även kolonialvaror inköptes mer eller mindre en gros. Ännu i min barndom tjugu--trettio år senare kvarlevde något av samlaredriften, fast förutsättningarna redan bortfallit. Socker inköptes fatvis och i toppar, bitsockret höggs av mamma själv. Kaffet köptes säckvis och rostades i spisen o.s.v. Höstens sylt och bak tog en å två veckor i anspråk, varvid min mor biträddes av fru Nyström, hela stadens kokfru, en fet och fryntlig gumma, vars man varit kusk hos morfar. Den goda gumman var stendöv, vilket för oss barn underlättade fyllandet av vår uppgift vid baket -- snatta nygräddade kakor. Förresten måtte gumman ha varit grundligt »mörkrädd». Då min förste, bittert begråtne ekorre en natt stod lik i övre våningen på vårt lantställe, utbad gumman sig sovplats på nedre botten med husan vid sin sida. Det undras mig, om inte dylik rent barnslig mörkrädsla även hos gammalt folk var vanligare då än nu?
Även utan detta höstuppbåd hehövde det välmående Örebro näppeligen frukta livsmedelsbrist. Kötthandel i butik fanns knappast, men de båda torgdagarna, onsdag och lördag, medförde ett överflöd av alla de sorter. Min far, som hade synnerligen livliga förbindelser med landsbygden länet runt, formligen belägrades vissa lördagar av bönder och jägare, som utbjödo sina varor, ej minst fågel, hare och älgkött. På morgonen den 1 augusti infann sig sparbankens förträfflige vaktmästare Karlsson (sedermera Söderberg) och presentade de grandiosa kräftor, som han fångat tillsammans med sin son, min vän och kamrat, numera Sparbankens kamrer. De i pesten så bedrövligt omkomna Hjälmarekräftorna ägde som bekant ett stort rykte och det är med verklig ömkan jag stundom hör personer från andra vattudrag, enkannerligen smålänningar, förtjusa sig över sina skaldjur! Hjälmarekräftornas europeiska ryktharhet fann jag en gång bevisad på en restaurant i Wien, där »Hyalmare-Krebs» stodo på matsedeln. Kyparen kände visserligen ej Hjälmaren och jag skulle nästan tro att inte heller kräftorna gjorde det -- men i alla fall: berömmelsen hade flugit över Europa! Likväl tror jag, att ingen sann Örebroare av min generation vill ge Hjälmarekräftan ett alltför högt rum i jämförelse med dess syster i Svartån, enkannerligen då i Hidinge. Däremot intar Hjälmarelaken en utomordentligt hög rangplats och likaså gösen, ehuruväl jag nu efter tjugu års besinning finner mig villig att ge min gamle vän August Tersmeden på Hinseberg rätt, då han med lokalpatriotisk värme hävdade Väringegösens företräden. Detta om detta. Gäddan finner jag sig lik i alla vatten. Men jag gör icke anspråk på att vara finsmakare.
Det dominerande viltet i dessa trakter var då som nu älgen. Om den var mindre skygg då än nu, vet jag inte. Jag minns en midsommarnatt, då älgfar med maka och barn rätt lugnt drog igenom vår trädgård, i trots av att ett tämligen stort och muntert sällskap där höll vaka. Även hörde man talas om älgar, som vågat sig in mitt i stan. Den tidens skogsägare torde i allmänhet ha varit synnerligen måna om sina älgar, månare än själva jaktstadgan. En rik industriman i en av bergslagsstäderna ägde eller arrenderade en betydande jaktmark. Här lät han på lämpligt ställe i en väldig eks krona bygga en hydda, där han och vänner under ett stilla pokulerande avvaktade älgarnas framdrivande en masse mot denna fälla. Vännen Tersmedens förakt för dylik »sport» hade en nära nog religiös karaktär. På hans egna vida marker uppehöll sig en höst en osedvanligt stor tjur av jag vet ej huru många taggar. Han gjorde en hel del ohägn, skrämde folk och borde rätteligen ha sin kula. Tersmeden dröjde -- jag tror, att han i hemlighet ömmade för den majestätiske gammelfar. Hans yngste pojke, en fjortonårig Nimrod, drevs emellertid av sitt heta blod att upptaga en dust med bjässen. Efter »om och men» fick han slutligen tillstånd att under en skogvaktares beskydd uppsöka älgen. Stolt drog ynglingen åstad. Pappa Tersmeden, mysande i grå skägget, viskade till mig: Var du lugn -- bara gammelfar rister på hornen, kommer de hemskubbande med benen på ryggen. -- Så skedde!
Om sålunda septembermarknaden hade en utpräglad »hushålls»-betydelse, var stadens andra och mest namnkunniga marknad mer industriellt, för att inte säga stor-industriellt betonad. Hindersmässan -- förr den 19, nu 26 januari -- har väl alltjämt sin stora betydelse som svensk eller mellansvensk bruksriksdag, men jag förmodar, att denna »mässa» med sexhundraåriga anor ej längre ter sig så pittoresk som i min ungdom. Själva staden har ju förlorat en god del av sin åldriga prägel, främst tack vare Järntorgskvarterens rivande, Kungsstugans olyckliga flyttning, husarstallets borttagande, vilket allt i mitten av staden skapat ett alldeles onyttigt torg, som -- åtminstone vad västra delen beträffar -- torde höra till de ledsammaste i Sverige.
De bruks- och lantpatroner som Sankt Henriks dagar gästade staden hörde hemma inom län och grannlän. Jag misstänker att den glans som stadens plutokrati, ämbetsmannavärld och officerare utstrålade vid andra stora tillfällen -- Oscarsbalen den 1 december t.ex. -- något bleknade när dessa högmögna, i vidunderliga pälsar inbyltade herrar drogo in genom tullarna vid bjällrors rika klang och de ståtliga kuskarnas skryt-klatschar. Några av herrarna kände jag personligen (försåvitt ett barn kan sägas känna vuxna) och de ha därför präglat sig bättre än andra i mitt minne. Carl C:son Lindberg på Laxå, en liten genialisk, hetlevrad man med nästan judiskt utseende. Bland sina många »järn i elden» räknade han ock »Örebro Elektriska», vartill han och min far tagit initiativet. Huruvida han ock var med om Örebro Pappersbruk erinrar jag mig ej. Lindberg dog rätt ung anno 1900 -- om jag ej missminner mig -- och efterträddes på Laxå av en bland den svenska industriens märkesmän Carl Sahlin. Än vidare minns jag den järve Lars Larsson i Bredsjö, en äkta bergfrälseman, herre över ett rike. Vidare Norrhom på Pershyttan, Gripenstedt på Bysta, mäktig och martialisk man, Hansson på Breven, de båda älskvärda hröderna Lejonhielm från det vackra Svartå. (Kanske missminner jag mig beträffande baron Malcom -- i egenskap av tjänstgörande kammarherre hos drottning Sofia tör han vistats mestadels i Stockholm. Av Svartå har jag starkt minne, mest kanske därför att jag där första gången såg smederna sotiga och heta fast i blotta skjortorna ränna omkring bland de glödande ormarna -- just en infernalisk syn. Valsmästaren själv, troligen av wallonblod, var far till en mig mycket närstående person, rätt känd i »hela stan» -- nämligen mina föräldrars trotjänarinna, Amanda Löthgren, vid sin död fyrtiofemårig i tjänsten. Än vidare skymtar jag i Stora hotellets festliga salar Lindberg på Dalkarlshyttan, nära frände (dotterson?) till von Thrasenbergs och Ottar Trallings författare, Cederborgh -- även Laxå-Lindberg hade så tillvida knytning med svenska litteraturen att hans fru var dotter till Fredrek på Ransäter.
Börjar jag plocka rätt bland barndomsminnen, finner jag en blott alltför talrik här av trofasta Sankt Henriks riddare: Kirkegaard på Averby, Grill på Godegård, Dickson på Värnsta, Coyet på Nynäs och hans rödskäggige bror, vars gårdsnamn jag glömt, De Geer på Ervalla, Åkerhielm på Dylta, den store majoren Schröder på Ringahy (den siste som burit Nerikes regimentes uniform), Striberg-Larsson, Carlsson på Stadra, Yngström på Valåsen. Sistnämnde gubbe betraktades med ej ringa respekt av såväl turk som kristen. Han var tämligen enstörig men som god vän till min morfar och ej sällan gäst hos mina föräldrar var han mig rätt känd. Han såg ut som ett bergslagstroll, kort och bred, skarpögd, med ovanligt stor näsa orh utstående öron. Därtill en åtminstone yttre och ytterlig bisterhet i karaktären. Han räknades bland bergslagens drottar, herre över stora land. När Örebro skulle få sin första kraftledning från Bratt- och Skråmforsarna, vägrade han att släppa fram den över sina ägovidder. Emellertid var det enda vägen och hela företaget äventyrades av gubbens halsstarrighet. Hans dotter gav min far en vink att ett personligt besök kanske kunde åstadkomma någon ändring. Min far for och jag slank med, alltför liten att alls iakttagas, men ej för liten att iakttaga den sällsynt sköna nejden och den skräckinjagande men nog så märklige bergslagsgubben. Hur det nu var återvände min far med segern, vilket betraktades som ett underverk. En annan av tidens och ortens mer originella gestalter var min gudfar, Stedingk på Ekeberg (drottning Margareta Leijonhufvuds barndomshem; i vår tid är godset känt för sin vackra marmor, varav bl.a. Dramatiska teatern visar prov). Stedingk var en begåvad karl men något fladdrig i karaktären samt i besittning av en väl utvecklad och omhuldad lättja och därtill en rätt så hög uppskattning av sin börd. På Ekeberg fanns en samling av gammalt franskt porslin och möbler, dessutom ett rikligt gammalfranskt bibliotek, sammanbragt av Stedingks far, länge bosatt i Paris. Allt detta skingrades sedermera till stor del på grund av ägarens liknöjdhet. (Någon del av biblioteket har hamnat -- jag minns ej hur -- hos en hibliofil, min vän ouh kollega Sven Lidman.)
Trots sitt goda huvud och en beundransvärd snabbhet i repliken blev Stedingk föremål för mycket gyckel och stundom en ren rogdocka för de goda Örebroborgare, som han själv gärna betraktade en smula de haut en bas. Anekdoter om honom, de flesta väl osanna, berättades ofta och med nöje. Några av Hindersmässans spetsar hade samlats i Stora hotellets sällskapsrum för att spela vira, och bland dem Stedingk. In klampar då dennes särdeles rustike betjänt, något lurvig i anseende till förståndet samt yttrar: Nu får nådig baron och kammarherren masa sig i säng. -- Vad, skockar tusan etc. -- Betjänten sorgset: Där syns vad man kan lita på bättre folk. När jag staddes, hettes det att baron skulle få vara drucken första kvällen på marknan och jag den andra -- men baron lägger beslag på båda. -- Anekdoten var givetvis osann (den gode baronen hade förresten ganska måttliga dryckesvanor), men den herättades med stort nöje och anföres här egentligen för att visa, att skämtlynnet var ganska anspråkslöst och nästan lika rustikt som Stedingkens betjänt.
Eljes tog staden på bästa sätt emot dessa lantliga gäster, med vilka den hade så många merkantila och kulturella förbindelser - de senare häftande icke minst vid skolorna. Gossläroverket, »karolinskan», ägde allt sedan Gumælii kraftiga och kloka styrelse namn bland de främsta i riket. Flickskolan, den Risbergska, numera stort kommunalt läroverk, grundades av en liten »tante» Risberg och hade i förstone så ringa omfattniug, att den vid ett olyckstillfälle kunde logera några dagar i min mormors vardagsrum. Eleverna kallades och kallas väl än »risgryn». De voro mycket populära bland oss »karolinare». Även några bland oss tör väl ha varit populära bland dem, ehuruväl vi hade svåra rivaler i teknisterna, som kanske i allmänhet voro något hurtigare än lärdomsljusen vid Olaus-obelisken. Varför vi stolta »karolinare» av ovänner kallades »råttor» är mig lika okärt som omöjligt att utgrunda. Teknisterna kallades »kålmaskar» -- det söta risgrynet hade alltså att välja mellan en råtta och en kålmask, stackars barn. Karlbergare och kadetter voro lyckligtvis (för oss) sällsynta till och med under jullovet.
För Örebro var Hindersmässan liksom ett nådebröd, sparat från julens sötbrödsdagar. Glansen, festligheten som skrinlagts obevekligt tjugondag Knut fick mitt i januarimörkret ett kort men lysande efterspel. Det var säkerligen ej många hem som inte på ett eller annat sätt berördes av denna invasion av närstående främlingar. I de burgnare hemmen gav man mer eller mindre lysande fester för släkt och vänner från bygden, i de fattigare tog man ock mot gäster, för betalning eller för vänskaps skull. Alltid medförde vänskapen några gåvor in natura. Herrar handlande sågo sina kassor tävla med eller kanske överstiga de sköna kassorna före jul. Dåsigheten efter helgen sveptes bort av bjällerklangen från dessa slädkaravaner som rutschade in från den knastrande vita snön och vintermörkret utom tullarna. Det gällde att ta emot, att representera, att visa sig »urban». De mångfaldiga skolhushållen inspekterades av långväga mammor, som givetvis borde krusas och fägnas ej minst med mer eller mindre uppriktigt rosande av deras telningar. Grosshandlare och bankmän sågo kring sig en mängd affärsvänner, som skulle hedras och kanske uppmjukas. Bankvärldens nestor, Enskilda Bankens mångårige chef Sernander -- far till den frejdade botanikern -- var en hjärtans glad och vänlig sällskapsmänniska och helt visst representativ. Detsamma tör man kunna säga om Örebrohövdingarna från den tiden, P. A. Bergström, den store politikern, två gånger statsråd, hade visserligen en uppsyn tillräckligt kärv att skrämma både barn och riksdagsmän: icke desto mindre var han en välsedd man -- kanske just därför att han var en man och en man med mycken humor. För mig satt han sönder en stol, som ej var funtad för sådan ära och sådan tyngd -- men det må vara hänt och glömt. Efterträdaren, Svedelius, också han en rätt ståtlig karl men mera cirklad, hör genom sina intima förbindelser med svensk och tysk storindustri ha varit särskilt ägnad att öva värdskap vid denna industriens mässa. Nordström slutligen var till den grad trevlig karl, att ingen stort brydde sig om vad han i övrigt var. Hans intresse för stadens och enkannerligen slottes historia resulterade bl.a. i hans tillsammans med stadsarkitekt M. Dahlander utgivna »Örebro slotts byggnadshistoria». Av sin far professor J. J. Nordström tör han ärvt en mer vetenskaplig än administrativ läggning. Förresten ville han att alla människor skulle ha det bra och gärna en smula bekvämt. Malicen påstod att han som järnvägsgeneral mer sörjde för de svenska tågens komfort än för deras snabba fortkomst. Nordström var en gammal utter, desslikes var hans några år äldre, innerligen älskade syster en gammal utter. Vad därmed menas, vet jag inte men han sa så själv. Kanske syftade det på att syskonparet gärna tillbragte varkra sommarkvällar i den lilla planteringen nedanför slottsfallet.
Dessutom var han jägare, fast kanske en bland de mera ofarliga, och tillhörde den krets, som gärna samlades i Axel Borgs jaktstuga. Samma krets räknade en ännu oblodigare medlem, Oscar Sundelius, stadsläkare, stor hygieniker, i många år Svenska Läkarsällskapets ordförande. Sundelius led av ett enligt mitt och mångas mening onaturligt ordningssinne. Jag sökte till och med en gång övertyga honom om att hans ordningssinne var en beslöjad sinnessjukdom. Vi befunno oss för tillfället i Italien, och Sundelius, beroende av mina språkkunskaper, nödgades tåla min ungdomliga fräckhet. Emellertid fanns det lika mycken godhet i hans ordning som ordning i hans godhet. På samma resa, som gemensamt företogs, fann jag honom på terrassen till Pera Palace i Konstantinopel, ömsom njutande den underbara stadens åsyn, ömsom studerande en lång förteckning, skriven med hans prudentliga stil. Ett utdrag ur Bædecker? Nej. En lista över samtliga hjon i Örebro försörjningsinrättning jämte en del andra gamla fattiga eller sjuka stackare. Var och en skulle ha sitt eller sina vykort från fjärran, underbara länder. Ordning och ömhet i själva hundturkens huvudstad!
Sundelius var ungkarl och likaså hans företrädare, Jacob Larsson, mannen med bergsmransryggen, patriarkskägget och Värmlandslynnet. På sin tid var Larsson säkerligen en av stadens för att ej säga länets populäraste män. En damernas synnerligen nitiske riddare blev han dock invecklad -- ja själva själen i en mycket svart sammansvärjning mot det täcka könet. Han jämte snusmalare Westman grundade den hemliga orden som under namn av Westmanska stiftelsen länge fortlevat till harm för mången ungmö och framförallt mången mor till giftasvuxna döttrar. Utan att vilja avslöja stiftelsens mysterier, även om jag kunde, må dock nämnas att orden, samtidigt som den sjunger kvinnans lov, på allt sätt söker skydda sina medlemmar för det ju givetvis i viss mån förstås något tryckande äktenskapsoket. Har stiftelsen haft framgång i sina dunkla strävanden? Ja. Det har visat sig att män, som efter det sextionde levnadsåret slutit sig till brödraskapet, tack vare brödernas kraftiga stöd i regel lyckats undgå äktenskapet. Gifta män tillåtas någon gång taga säte i brödrakretsen, dock endast om de ödmjukt påtaga sig det förnedrande namnet »varnande exempel». Vad de snälla fruarna säga om det, förtäljer ej ordens historia, som förresten ännu lär vara oskriven. Jag har nämnt detta sällskap i mina hågkomster från en stad, som är alldeles ovanligt rik på ordnar och sällskaper, hemliga och öppna. Därmed vill jag ej ha sagt att den celebra stiftelsen skulle värdigt representera ordnarna i Örebro. Långt därifrån. Men i fråga om hemtrevnad har den kanske överträffat de flesta andra.
När jag låter alla dessa gestalter från adertonhundratalets sista decennier draga mig förbi, slår mig plötsligt en fråga: Var någonstans har jag borgmästaren? Han hette Wikander och jag tycker mig skymta en tämligen lång, gänglig gestalt, ett vitt skägg, ett fårat ansikte, som talade om ålder och sjuklighet. Det är inte mycket att minnas om sin hardomsstads borgmästare, allra helst personer av ringare betydelse träda emot mig rätt klart. Hemligheten förklaras kanske just av en sjuklighet, som höll den gamle fjärran från gator och torg.
Nåväl -- flyttar jag blicken lite längre fram i tiden, behöver jag inte fråga: Var är borgmästarn? Kunde en så pass stor och skiftande stad som Örebro verkligen ha en »allt i allom», så vore Victor Schneider utan tvivel rätter man att bära äres-ordet. Jag skulle vilja påstå att denne man från det »sävliga» Skåne givit min kära fädernestads psyke någonting käckare, friare, ljusare än den tillförne ägde. Också har han under decennier burit ej blott borgmästarämbetets tunga utan ock den kanske än mer krävande plikt som eljes av ålder tillkommer klockarfar: att allting bestyra.
Örebroborgmästarens ljusa, spänstiga lynne för mig till betraktelsen: finns det något specifikt Örebrolynne? I så fall -- är det övervägande mörkt eller ljust? Vi närkingar skyllas för att vara ettriga och envisa. Ettrigheten tror jag inte är så farlig. Visst kunde vi skolpojkar nå vackra resultat genom att reta bönderna på torget eller gesäller eller andra conpatrioter. Men det är väl inte annorleds annorstäds. Någon större orolighet erinrar jag mig ej från dessa decennier undantagandes det skräckinjagande »rallareupproret» vid kanalbygget. Dess orsak minns jag ej men väl att min mor låg sjuk då det larmande demonstrationståget drog förbi vårt hem vid Drottninggatan. Si, då öppnade förutbemälda Amanda Löthgren ett fönster åt gatan och ropade full av förtrytelse: Skäms ni inte att föra väsen, karlar! Doktor Larsson har sagt att frun måste sova! -- Detta naiva utrop (som lyckligtvis drunknade i sorlet) tyckes mig ett bindestreck mellan en svinnande idyll och kärvare, men ock storvulnare tider.
Envisheten få vi kanske lov att medgiva men i så fall envishet även på gott. Staden räknar visserligen anmärkningsvärt få släkter, vilka i flera generationer uppehållit samma sociala nivå. Vunnen rikedom t.ex. har ofta medfört emigration, väl huvudsakligast till Stockholm -- ett förhållande som knappast smickrar vare sig staden eller emigranterna. Den envishet eller uthållighet i arbete och ekonomiska strävanden, enskilda och offentliga, som i Örebro visats, har emellertid ständigt försett staden med ett betydande antal framstående män framför allt på det merkantila området. En skarptungad främling nämnde någon gång detta urgamla, vördnadsvärda Örebro en »uppkomlingarnas stad». Låt gå, I gode bröder! Det ligger ej ringa heder i det namnet och därtill gott framtidshopp.
Väl eftertänkt tror jag mig finna att Örebrokynnet, Närkelynnet har en glad, ljus grundton. Det är inte Hindersmässans ljusstrålande fönster, festerna, balerna som föra mig till den tron, den jag väl ock har andra skäl att hysa -- nej det är sannerligen en begravning. I stan eller rättare utanför: på Ladugårdsskogen bodde ett gammalt muntert kvinnfolk som hette Hönsa-Klara. Som av namnet framgår var hennes näring att uppföda och sälja höns och hon var säkerligen en av stadens mest kända fruntimmer, sedd och välsedd i hundratals kök och på torget en institution. Nå, hennes dag och timma kom, hon lämnade sitt torg för beständigt. Då hände att på begravningsdagen, som just var en torgdag, folk övergav sina stånd, sin handel och vandel för att följa Hönsa-Klara. Torget låg någon stund tvst. Förhållandet inberättades för min hustru och mig av Amanda Löthgren -- och vem skulle känna saken bättre än hon. Min hustru förvånade sig att den lilla gumman visades sådan heder av ett helt stort torg. Löthgren utbrast: Ah, det kan väl frun tänka sig att de ville följa Hönsa-Klara! Hon som jämt var så glad!
Vad ligger i orden? Kärlek och vördnad för glädjen, helt visst.
Närke har städse varit landet för starka religiösa rörelser, men
sällan eller aldrig torde de haft samma glädjefientliga anstrykning
som i så många andra landsändar. De skogiga, rätt ödsliga bergens
melankoli smälter samman med den hördiga, trygga slättens ljusare
lynne till -- om jag så må uttrycka mig -- ett allvar, som älskar
glädjen. Skatta glädjen högt, ni som äga henne! Skatta glädjen högt,
ni som sakna! Ren det att glädje finnes är nog källa till glädje.
