Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAMUNDEBODA.
Mil efter mil av låg, marig skog och kullriga hällar — Tiveden.
Stockholmsvägens jämna bilbana slingrar sig makligt över de
oansenliga höjderna, och det är till en början inte mycket som bringar
forna resenärers vedermödor häruppe i tankarna. Först långsamt
och omärkligt går obygdens väldighet upp för medvetandet, medan
cykeln med jämn fart rullar mot nordost. Men milen göra dock
sitt verk till sist. Och när Bodarnesjöns vattenyta glimmar fram
emellan sina låga stränder, blir man närmast överraskad av de
glimtar ljus, grönska och vänligt behag, som möta ögat. Här är
dock obygdens hjärta. Här går också av ålder gränsen mellan
svearnas och götarnas länder. Och här mötte närkingarna konungen
på hans eriksgata.
Vid denna rasteplats för forna tiders resenärer hade vid
medeltidens slut de sjukvårdande S:t Antoniusbröderna upprättat ett litet
kloster. Och här ligger på en udde i sjön, alldeles vid
landsvägen, Ramundeboda gamla kyrkogård, skuggad av de högsta
lärkträd, jag någonsin sett. Kring de gamla gärdande gråstensmurarna
dröjer stilla frid. Resenären, som rår sig själv, lockas till rast.
Och — varför inte?
Den lilla kyrkogården hör verkligen till de små pärlor vid vägen,
som borde för en stund kunna övervinna t. o. m. en nutida bilists
milslukarhunger. Sin vilsamma frid delar den väl med tusentals
små lantliga kyrkogårdar, men läget är allt annat än alldagligt.
Och så är det sannerligen inte alla små lantliga kyrkogårdar, som
i lika hög grad äro ett stycke svensk kulturkrönika som denna
lilla kyrkogård mitt i obygderna.
Allra först stannar blicken vid ett vitkalkat litet gravkor från
sjuttonhundratalet eller så. Men sedan glider den åt vänster och
fångas av en något mer än manshög gråstensmur, som omsluter
ett litet hörn av kyrkogården. Den muren ger tankarna deras
första inriktning: mot det gamla klostret. Ja, muren är en kvarleva
därav, en rest av en aldrig fullbordad byggnad, säga de
skriftlärda. Antoniusbrödernas hem var i verkligheten vida anspråks-
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
