Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Månskenssvärmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
138 MÅNSKENSSVÄRMERI.
förmåga att reflektera ljuset. På samma sätt visar sig hos
ungefär tolf kratrar vid fullmåne radielt från randen eller
foten af kratern utlöpande ljusband, som dock ej motsvaras
af någon som helst märkbar upphöjning af ytan. En sådan
upphöjning skulle nämligen vid den tid, då den ifrågavarande
regionen befinner sig nära ljusgränsen, förråda sig genom en,
om än aldrig så obetydlig skugga. Dessutom talar äfven den
-omständigheten deremot, att sådane ljusband löpa långa sträckor
i absolut raka linier öfver berg och dal. Denna företeelse
framstår särskildt tydlig hos Tycho, Kopernicus, Keppler och
Aristarchus.
’Rännor. Dermed förstår man fåror af 5,000 till 6,000
fots bredd och l l/z till 18 mils längd, hvilka merändels löpa
i raka linier och äro märkbara ej blott vid sned belysning af
solen genom en smal, svart skugga, utan äfven, åtminstone
hvad de större beträffar, vid fullmåne genom sin lifliga glans.
Det märkliga är, att de förekomma talrikast i midten af
månytan, men dessutom företrädesvis vid hafskanterna och
jemnlöpande med dem. I senare fallet äro de ofta förstärkta
genom flere bredvid hvarandra löpande rännor.
Man räknar öfver 1,100 sådane rännor, af hvilka Julius
Schmidt ensam upptäckt 278. Såsom hufvudrepresentaiiter
för dessa bildningar anses rännorna vid Hyginus och Aridseus.
Dessa fåror kunna med få undantag tydligt urskiljas endast
med goda instrument och vid synnerligt ren och klar luft,
och deri ligger, åtminstone till en del, orsaken, hvarför
obser-yatörerna ej äro ense om riktningen af vissa rännor.
Vi öfvergå nu till månens daning.
Endast om man vet, huru månen uppstått, är man i stånd
att förstå de företeelser, som möta oss på hans yta. Vid
försöket att lemna en antaglig förklaring öfver bildmngame på
månytan har man derför att hålla fast vid två saker. För
det första måste alla de fakta, som erhållas genom
observationer, otvunget framgå ur månens utvecklingshistoria. För det
andra måste alla enskilda fvsikaliska företeelser, som användas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
