Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Kometerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minst en billion gånger oftare än hvad jorden gör. Med detta
antagande är det icke lätt att inse, hvarför icke ett sådant aggregat
en gång genom ömsesidig attraktion skulle kunna förena sig
till en enda fast kropp och derpå, trotsande solars och planeters
upplösande mekaniska verkan, vara stadd i beständig tillväxt
och slutligen efter årtusenden uppnå massan och storleken af
en planet? Men vi hafva intet det ringaste, som berättigar
oss att ens såsom hypotes förutsätta tillvaron af sådana massiva
kometer. Obetydligheten af kometernas massa är ett af
astronomiens allra vissast faststälda fakta. Det har, enligt hvad
beräkningar visat, flere gånger förekommit att kometer närmat
sig planeter, men aldrig hafva de förstnämnde någonsin varit
i stånd att ens i ringaste mån draga planeterna ur deras banor.
År 1770 gick en komet midt igenom Jupiters drabantsystem,
utan att likväl en enda af dem derigenom stördes i sitt lopp.
Den 1 juli samma år befann han sig 363 jordradier från
jorden. Hade denna komet egt blott en, femtusendedel af jordens
massa, så skulle han genom sin attraktion hafva förlängt
jordens omlopp kring solen med 2 1/2 sekund. En sådan
förlängning af året skulle sedan den tiden redan måst hafva visa sig
i astronomernas iakttagelser och beräkningar, men aldrig har
det ringaste spår deraf gjort sig märkbart. Vi kunna derför
bestämdt förklara, att kometerna ej ega någon märkbar massa.
Dessutom visar oss förhållandet af ett komethufvud i perihelium,
att det ej består af ett aggregat af små kroppar, som genom
solens mekaniska inverkan måste uttänjas och åter
sammandraga sig. Det återstår oss derför ingenting annat än det
antagandet, att komethufvudena äro flytande, lätt förflyktigande
kroppar, hvilka i hvarje fall i regioner af låg temperatur kunna
frysa och i detta tillstånd äfven sönderdela sig, hvarvid de då
för oss förete de mer omnämnda mångfaldiga kärnorna.
3. Stjernfallens och meteoriternas identitet, hvilken man
sedan länge trott sig utan motsägelse kunna förfäkta, varder
allt mer och mer osannolik. Ty såsom äfven redan
Schiaparelli – trots sin motsatta åsigt – anmärker, visar sig vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
