Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SKOLAN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullt så god och delvis bättre än vid statens skolor. Vi
hade infödda lärare i moderna språk, goda förmågor,
som undervisade i naturvetenskaperna och historia, och
framstående matematici för sitt ämne.
Bland lärarna var det egentligen endast tre, som fullt
och odelat ägde vår kärlek, vår rektor Karl Johan
Bohman och läraren i kristendom och naturkunskap m. m.
regementspastor Hallström samt den, som handledde
oss i förberedande klassen, då vi voro små
6—7-åringar, kantorn och organisten på Långholmen,
Lönnholm.
Lönnholm var en from och god man, som älskade
barn och ägde tillräckliga kunskaper för att handleda
småpojkar, men knappast mera. Hans blida väsende
och milda tillrättavisningar lade litet band på oss
stojande och okunniga småttingar. En rent underbar makt
över våra sinnen hade hans sätt att förrätta
morgonbönen, så att den blev en verklig andaktsstund, efter
vilken vi dagligen längtade. Skolan igenom blev den
sedan, såsom väl i de flesta läroverk, endast en tom
formalitet. En liten ovana hade dock den snälle
Lönnholm, han agade de små rustibussarna med hårluggning.
Vi försökte visserligen mota obehaget genom att bedja
våra mammor klippa håret kort, men Lönnholm kom
oftast åt ändå. Till slut blev han dock fullständigt kvitt
sin fula ovana. En av oss, Nicke Sundström, nu
gammal kommendör i flottan, hade råkat ut för en sjukdom,
som medförde håravfall, och då Lönnholm luggade
honom, fick han en stor hårtuss i handen. Han blev så
förskräckt, att han efter den betan lät sina småttingars
peruker gå fria, hur vilt pojkarna än stojade.
Regementspastor Hallström åtnjöt även sina
lärjungars odelade kärlek och vördnad, och aldrig hörde man
under hans timmar det tissel och tassel eller märkte de
ansatser till odygd, som eljest alltid lågo i luften. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
