Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’230
Elisabet försökte att instämma i sin fars skämt,
men kunde endast framtvinga ett högst motsträvigt
leende. Aldrig hade han använt sin kvickhet på ett
sätt, som var så föga angenämt för henne.
— Roar det dig inte?
— Jo. Var snäll och läs vidare.
»Då jag i går kväll omtalat sannolikheten av
detta giftermål för hennes nåd, uttryckte hon genast
med sin vanliga nedlåtenhet, vad hon kände med
anledning härav; det framgick tydligen av hennes
ord, att hon på grund av vissa klandervärda
egenskaper hos min fränkas familj aldrig skulle giva sitt
bifall till vad hon kallade ett så vanärande parti.
Jag trodde, att det var min plikt att så fort som
möjligt underrätta min fränka härom, så att hon och
hennes ädle beundrare må besinna sig och inte
förhastat ingå ett äktenskap, vartill de ej fått
vederbörligt tillstånd.» Mr Collins tillägger dessutom: »Det
gläder mig verkligen, att min fränka Lydias
ledsamma historia har blivit så bra nedtystad, och jag
är endast ledsen över att hennes och mr Wickhams
sammanlevnad före giftermålet blev så allmänt känd.
Jag får emellertid inte försumma de plikter, som mitt
kall ålägger mig, och avhålla mig från att uttrycka
min häpnad över att jag hört, att ni mottagit det
unga paret i ert hus, så snart de voro gifta. Det
var en uppmuntran av lasten, och hade jag varit
kyrkoherde i Longbourn, skulle jag på det skarpaste
ha satt mig däremot. Ni bör visserligen som
kristen förlåta dem, men aldrig låta dem komma för
era ögon eller tillåta, att deras namn nämnas, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
