- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
52

(1932) [MARC] Author: Joseph Delmont - Tema: Hunting and wildlife
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Äro vilda djur farliga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den gamle elefantherrn, så menade Forbes, var
säkerligen en inbiten ensling och hade nog simmat över den
breda sjön.

Med dylika enstöringar har även jag gjort mina
erfarenheter och alltid undvikit dem. Alla elefanter, som
föredra att gå ensamma, äro sinnesrubbade och angripa
nästan alltid både människor och djur, när sådana komma i
deras väg.

Detta är även förhållandet med enslingar av andra
djurslag t. ex. den indiska vildsvinsgalten, buffeltjuren och
läppbjörnen. Åtskilliga jägare, som jagat sådana enstöringar,
och mången oskyldig inföding eller oegennyttig, okunnig
forskare ha måst offra livet för elefantens pelarliknande
ben, vildsvinets betar, buffelns horn och björnens tänder
och klor.

Rasande äro enstöringarna i sin mordlust. Men det är
som sagt sinnesrubbningen som är drivfjädern till deras
beteende.

Låt oss emellertid nu återgå till mitt äventyr.
Jag höll på att rycka ut ett otäckt, två centimeter långt
törne ur min ena axel, och hästen travade med sänkt
huvud i sakta lunk, när den helt oförhappandes tvärstannade
och ryggade tillbaka.

Jag tänkte just låta min vrede fara ut över den, när jag
plötsligt fick syn på två viftande, jättestora elefantöron
med vidhängande tjockhuding.

Det var en kolossal bjässe, som stod där och lömskt
bligade på mig med vitt utstående öron.

Säkerligen var det just den enstöring, som Forbes
förgäves hade förföljt.

Vinden låg gynnsamt till, och bjässen hade därför inte
vädrat min ankomst utan helt plötsligt blivit varskodd
därom genom ljudet av hästens hovar, varigenom den fått syn
på mig.

Anblicken verkade föga förtroendeingivande, och
avståndet mellan oss uppgick till allra högst 10 å 12 meter.

Min stackars häst darrade och kunde inte röra sig ur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 21:46:26 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/storvilt/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free