Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Kameleonten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreföll mig, som om de inte alls visade något deltagande
med kamratens otur.
Jag gömde mig bakom en buske för att se efter om apan
skulle förnya sitt anfall, och om den sårade fortfarande
skulle sitta kvar.
Det dröjde inte heller länge, förrän rövaren försiktigt och
spejande närmade sig. När han trodde, att ingen kunde
störa honom, klättrade han hastigt uppför buren, sprang
över taket och tvingade händerna och huvudet in genom
öppningen. Nu kom min stora överraskning. Det sårade
djuret ville inte heller nu maka på sig, men då trängde de
andra på henne, och jag kunde tydligt se, att de tvingade
den envisa kamraten att lämna sin plats för att komma
utom räckhåll för de ivrigt framsträckta händerna. Vid
detta tillfälle utmärkte sig särskilt en mindre kameleont.
Den kröp fram bakom den envist och orörligt kvarsittande
kamraten, och jag såg, att den sistnämndas svans, som var
hårt fastklamrad vid grenen, därvid måste släppa sitt tag.
Innan apan hann nå gruppen med sina långa fingrar, voro
alla, med undantag av räddaren, utom räckhåll för rövaren.
Tyvärr massakrerade apan den lilla kameleonten. Jag tror
mig även med säkerhet ha fastställt, att kameleonter med
tiden lära sig känna igen de personer, som ta sig an dem,
särskilt sådana som ge dem mat.
Sålunda lät jag ofta större flugor, fjärilar eller
skalbaggar sprattla i en på min hand befintlig droppe sirap och
närmade mig därmed en stadgad kameleontherre, som hade
slagit sig ned på ett skåp i mitt luftiga rum. Såsom en pil
sköt han då alltid fram tungan och fångade bytet.
Jag fäste mig även vid att djuret, så ofta jag närmade
mig platsen, där det satt, reste på sig en smula och riktade
ögonen framåt; men om andra personer kommo i dess
närhet, rörde det sig inte, ej ens om dessa främmande
personer med handen räckte fram ett levande byte åt det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
