Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormor Silfverlåås och hennes omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härefter visade sig ett sken och derpå figuren af också en ung
qvinna, som utan tvifvel varit nästan lika skön som hon
hvilken han nyss sett. Men, ack, hvad dessa qvinnor voro
olika! De hade hvar för sig i sina särskilda sferer lidit.
Här fans dock ett lidande, som ännu varade och som
påkallade det högsta intresse.
Med det smala ljuset i ena handen och en knippa
vedpinnar i den andra kom den unga qvinnan, renlig i den
möjligaste torftiga klädsel, fram ifrån dörren och helsade
med en aktningsfull nigning den främmande, som vid
ljusskenet upptäckte en större sjukbädd på några ihopfogade
bräder, der en man hvilade, och nära denne en mindre
bädd, tillredd i en gammal kolossal vagga, djup och svart
som sjelfva rummet. Ur denna öfverlefva från Gud vet
hvilket århundrade uppstack en liten mager barnhand, som
sökte och fann den gamle mannens.
“Hon älskar honom så mycket, och hon var hans
ögonlust!“ yttrade med obeskrifligt mild röst den unga hustrun
till främlingen, med ens antagande att han förstod
alltsammans, hvad han ock gjorde.
“Och nu“, svarade han, “äro de båda mycket sjuka,
förstår jag?“
“Döende herre... gudskelof döende“ ... och hon
aftorkade icke ens de fallande tårarne. “Min lilla vackra
flicka var min tröst, liksom farfar; men när Gud vill ge
dem rum i himlen, är det icke för mig att tänka på min
saknad — jag tackar honom i ödmjukhet att han vill
förlossa dem och rädda den lilla från allt ondt.“
I detsamma ljöd åter det hemska läte, som den
besökande vid inträdet hört.
“Det är min stackars bortbyting, mitt äldsta flickebarn!“
tilläde qvinnan med en betecknande nickning åt en vrå
midt emot. “Hon är född döf och stum och vanlottad på
allt sätt.“
“Och ni klagar icke deröfver att det ej i stället är hon
som ligger i den lilla bädden?“
“Då skulle jag ju knota, herre, och mormor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
