Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufboet i kråknästet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olycklig ... Men just denna samma afton, Mauritz, som knöt
första länken i vårt förbund, skall också se det upplöst.
Jag vet att du är en man med bättre åsigter om hederns
fordringar än många andra ega, men der intet hjerta
krossas, vore det en onaturlighet att fasthålla sig vid ett löfte,
som afsett blott en lugn förening, bestämd af
förmögenhet och passande förhållanden, och så mycket mer
onaturlig som en lugn förening ej kan väntas bli följden af en
säker ruin.“
Grefven teg. Hans förnuft gillade Jennys mening, men
ingenting i verlden skulle ha förmått honom att erkänna
det, och det var långt ifrån att endast hedern verkade denna
tystnad, ty ehuru han för ett år sedan trodde sig ha i det
närmaste brunnit ut, hade han i sitt hjerta haft otaliga
bevis på att det så icke förhöll sig. Jennys eviga lugn och
ljumhet höllo flammorna tillbaka — men om han blott egt
förmögenhet, så visste han också hvad han nu velat göra.
I detta ögonblick höll vagnen stilla.
Strax derefter var man i förstugan.
Betjenterna sprungo om hvarandra. Ljusen fläktade
af och an. Man visste icke egentligen hvarför det var så
besynnerligt — men mycket besynnerligt var det att
kassören och förste bokhållaren, hvilka aldrig utom vid vissa
bjudningar syntes i grosshandlarens enskilta våning, nu på
sjelfva nyårsdagsaftonen hade så mycket att göra på hans
egna rum.
“Är min far ensam?“ frågade Jenny.
“Ja, för ögonblicket... Han är mycket otålig att få
se mamsell.“
Jenny stod snart innanför tröskeln i sin fars kabinett,
det hon aldrig varit van att beträda utan för att begära
penningar.
“Mitt barn... min stackars Jenny... förlåt mig!“
Fadern sträckte armarne mot sin dotter, och deras hjertan
klappade varmare än någonsin mot hvarandra. “Den sista
olycksposten har kommit. Djupast smärtar mig att se dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
