Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En moders industri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedfallande på de knappt nog i slarfvorna skylda axlarne. Alla
tre barnen hade ett släpande, förtidsgammalt väsende.
“Har mamma fått något till att äta?“ frågade gossen.
“Jojo men... Har du spintat stickorna... ja, se der
ligga de... Vänta, barn, så ska ni få se... Men gå mig inte
i vägen — om en timme är pappa hemma, och jag skulle
dragit håret från örona på er, stackare!“
“Får mamma pengar, när pappa kommer?“ fortfor
gossen med en brådmogen erfarenhets misstrogna uttryck.
“Det få vi se. Jag vill inte att du har den ton, när
du talar om en, som är far din.“
“Nehej, det är allt sant — men mamma måste slita
så mycke.“
“Nå, får inte pappa slita i bergsprängningen då?“
“Jo, men han går bort med pengarna, och när han
kommer hem, regerar han och gråter för det vi är
hungriga och han inte har något mera qvar i plånboken.“
“Det visar sådant hjertelag han har.“
“Jag skulle tycka bättre om, jag, att han visade oss
pengarna.“
“Tig — du vet inte, du, hur vackert han ångrar sig.
Han har aldrig slagit hvarken er eller mig i ruset, som
skomakaren här inne och mången annan gör med sina. Och
är det inte sant, små tultor, att han hvar eviga lördagsqväll
har hem skorpor i näsduken åt er?“
“Lite i lördags som var!“ svarade dröjande den
äldsta fjickan.
“Inte lördan förut heller!“ eftersade flinkare den andra.
“Nå, det var bara två gånger som det fallera... Men
kom hit nu, flickungår, och lägg er vid spisen och blås,
medan jag talar ett ord vid bror er!“
Småflickorna lade sig ned vid den låga spisen och
började fungera i egenskap af pustar, och hur de pustade och
veden pep och rann, så blef det slutligen eld, men då runno
också dugtigt de små stackarenas ögon.
Under tiden hviskade modern till sin förstfödde:
“Hör på du, Reinhold, det är gement af dig att ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
