Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon så fullkomlig som det är möjligt att vara, då man
ännu icke blifvit en engel i himlen. Dock — är det ej
vackert att se en jordisk engel? Ända från barndomen var
hon så ömtålig som någonsin en tropisk blomma under den
nordliga zonen. Men ehuru alltid sjuk, egde hon i sitt
väsende en tjusande glädtighet, som värmde oss alla. Hon
ville göra allt för alla, och jag tror att det icke fans en
menniska, som ej ville göra allt för henne, undantagandes
den, hvilken ändå älskade henne mest, nemligen jag, som
ej egde den ömkliga kraften att i en hjertats heliga
angelägenhet vika för henne... Men“, tillade hon sakta, “jag
har ock blifvit straffad. Ja, hårdt straffad.“
Hennes ansigte visade i detta ögonblick en förkrosselse
så djup, att den, som såg henne, måste lida med henne.
Ja, hon var olycklig, mycket olycklig.
Hon återtog:
“Det fans en man, som synbart sväfvade i valet mellan
oss båda och som kanske just derför att vi ömsom
ansågo oss ensamma om hans hjerta, blef farlig för både den
ena och den andra. Eugenie skylde emellertid med hela
den gränslösa ädelhet och grannlagenhet, som hennes själ
inneslöt, sina känslor djupt inom sig sjelf, för att se om
det ej var åt mig ensam som lyckan att besegra honom
var beskärd. Om jag skall bikta fullt uppriktigt, så har
jag allt skäl ätt förmoda det Eugenie med sin älskliga,
förtrollande mildhet och intagande vänlighet, så bjert i strid
mot min trotsiga, romantiska, ofördragsamma och blossande
natur, gjort ett djupare intryck hos honom än jag, ehuru
man ansåg, att mitt yttre hade något mera för sig. Så
tyckte jag likväl aldrig sjelf, ty Eugenie var af naturen icke
mer styfmoderligt behandlad än jag. En dag ...“
Hon stannade här och började sakta vrida på en ring
näst intill vigselringen.
“Nåväl — en dag ...“
“... var Eugenie så öm och intalande i sitt väsende
att hon lockade ur mig min egen hemlighet. Jag älskade
honom dåraktigt — det är rätta ordet — men jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
