Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10 Kapitlet. Striderna i skärgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elden mot motstånd ame. Det lyckades dock för Boije att
slutligen få sitt manskap öfverfördt.
För Lagerbring blef det emellertid värre, ty då han kom till
stranden, tätt i spåren förföljd af ryssarna, funnos där ej några
båtar. Hans ställning var i själfva verket ytterst kritisk. Lagerbring
bar skrifvit härom: »Eftertruppen utan något fartyg — med öppna
hafvet mellan sig och den under segel varande flottan — tycktes
förestå det hårda ödet att sträcka gevär, då kapten Gethe, hvilken
befann sig på den sist afgångna skutan, under fiendens häftigaste
eld återkom till lands i en liten julle, icke allenast för att hemta
mig utan äfven (för att) tillkännagifva, det han upptäckt flera
båtar förgömda bakom holmarna.» Det lyckades sålunda för
Lagerbring att i sista stunden rädda större delen af sitt manskap
och förena sig med de öfriga. Förutom kapten Gethe var äfven
löjtnant Thersner nyttigt verksam vid nämnda farliga tilltalle. 5
officerare och 150 man samt 5 kanoner föllo likväl i
ryssarnas händer.
Bland de sårade svenska officerarna voro: major Stjernstam,
kaptenerna Lorich, von Schantz och Gejer, löjtnanterna Thersner
och grefve Cronhjelm samt fänrikarna grefve Hamilton,
Gyllensvärd, Bergman och Elgenstjerna. I fångenskap hade råkat
kaptenerna Manktell, Porath och Ulfsax, löjtnanterna Berg och Falk,
brigadadjutanten friherre Armfelt samt fänrikarna Hohenhausen,
Schenfelt, Reutersvärd, Palman och Bromfan. Det hela hade kostat
svenskarna 26 officerare och omkring 800 man i döda, sårade och
tillfångatagna. Fiendens förlust uppskattas till 400 man.
Återinskeppningen hade säkert aflupit vida lyckligare för
svenskarna såvida de haft några kanonslupar till sitt skydd vid
stranden, men konungen hade låtit de 12, hvilka skyddat
detachementets landstigning, afgå till Kahiluoto, för att hindra ryska eskadern
vid Palva att närma sig Helsinge. Nämnda kanonslupar uppfyllde
emellertid denna sin bestämmelse på det mest utmärkta sätt.
Genom förskansningar och oerhörda ansträngningar lyckades dessa
12 slupar uppehålla hela den ryska eskadern vid Palva i flera
dygn, och därmed hindra densamma att komma fram till Helsinge
medan striden därstädes pågick. En svensk officer[1] har om
nämnda kanonslupars bedrifter yttrat följande: »Träffningarna i
sunden vid Kahiluoto äro ibland de märkvärdigaste, som någonsin
förefallit. Tolf svenska kanonslupar afslogo öfver 40 ryska, hvilka
den 27 sept. och följande dagar, ända till den 2 okt., gjorde flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
