Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10 Kapitlet. Striderna i skärgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skjortan varit utsatt för den isande nordanvinden och ständigt
öfverskotts af det kalla vattnet. Han stod ej mer att rädda.[1]
En af deltagarne, hvilken tjänstgjorde vid kapten Jernskölds
batteri, har i korthet upptecknat sina utståndna äfventyr. Han
skildrar först huru illa manskapet var utrustadt för färden. »Det
var både ömkligt och löjligt», yttrar han, »att se denna, af de
mest olika individer sammansatta trupp uppställd, hvaraf en del
var så trasig, att den icke kunde skyla sig, många barbenta, utan
skor; men alla med en gul ullgarnssultan instucken genom kullen
på hatten eller kaschetten.»
Författaren till nämnda anteckningar blef beordrad till kapten
Jernskölds batteri, hvilket ingick i det från Gefle till Finland
bestämda undsättningsdetachementet. Före afresan blef utrustningen
dock något upphjälpt. »Vår klädsel», skrifver han, »var
temmeligen tunn, för en sådan kommendering, vid sådan tid på året.
Vi erhöllo skor och ridbyxor, läderdamasker med sporrar, skjorta,
stallrock af bolstervar samt stallmössa.»
Batteriet inskeppades på 7 mindre fartyg och en galeas.
Kapten Jernsköld intog själf plats på den sistnämnda, hvilken skulle
vara vägvisare för de öfriga. Alla fartyg voro i mycket dåligt
skick, och besättningen ännu sämre. Den skuta, med hvilken
författaren afseglade var odäckad, hade 22 hästar samt en del foder
ombord; den fördes af en gammal gubbe, som till sitt biträde
hade en enda man, hvilken för första gången var till sjös. Redan
vid utfarten från Gefle tornade skutan mot en påle och erhöll däraf
ett hål i bogen som dock nödtorftligen lappades, men kort därpå
förlorades räddningsbåten. Om natten hände ej sällan att fartygen
i mörkret stötte mot hvarandra, då skrik och oväsen uppstod.
Stormen tilltog i häftighet, ju närmare man kom den finska kusten.
Tidigt på morgonen den 23:e förmärktes land. »Ännu icke
fullt dager», fortsätter författaren, »erfor man, att chefsfartyget
stannat på grund och kort därpå sågos båda masterna gå öfver
bord. Nu drefvo de öfriga sju skutorna omkring liksom
förvillade får; den ena sökte sig hit, den andra dit. Ingen kunde komma
vår chef till hjälp. Den skuta författaren var uppå kunde icke
hålla sig upp emot vinden; med sönderslitna och tilltrasslade segel
och tåg drefvo vi allt närmare land. Nu försöktes att kasta ett
litet ankare och en dragg; men dessa stoppade blott för en liten
stund. Det klena ankartåget brast och nu drefvo vi, omgifne af
klippor och grund, och, med en besynnerlig lycka, temmeligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
