Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11 Kapitlet. Krigslyckan vänder sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Fram, fram, ingen pardon’, hörde man karlarna ropa till
hvarandra, och blodbadet blef förfärligt. Våra tappra anförare
Adlercreutz och v. Vegesack, den senare träffad af en svår kontusion,
kunde nu ej längre uthärda att sitta overksamma». De båda
generalerna kastade sig in i elden och voro främst i stridstumultet.
Nu ryckte äfven Västerbottningarna fram, förstärkta af savolaksarna.
Allt gaf vika för det kraftiga anfallet. »De (svenskarna)
rusade ner från höjderna», berättar van Suchtelen, »och
öfverändakastade inom några ögonblick öfver 7,000 ryssar, vidt spridda som
tiraljörer. Ingenting kunde uppehålla dem. Allt flydde för
Vegesacks bajonetter, och segrande framträngde svenskarna en half
mil. Denna framgång hade varit fullständig, om svenska
generalen (Adlercreutz) i tid vetat stanna; men ödet ville här visa, att
en öfverdrifven tapperhet kan blifva den fördärfliga orsaken till
ett nederlag, samt till och med förorsaka en olycksfull utgång på
ett långt och ärofullt fälttåg.» Adlercreutz hade nu i tid bort
draga sig tillbaka och inskränka sig till att försvara sin
ursprungliga position, men här gaf hans brist på en omfattande
fältherreförmåga sig tillkänna. Han lät sitt personliga mod (eller
öfvermod) taga öfverhand, ställde allt på ett kort samt fortsatte
förföljandet för långt. Denna gång, liksom ofta, handlade han
impulsivt, besinningslöst, följande ögonblickets stämning.
Vid detta moment af striden ansågo ryssarna redan
siktningen afslutad och för dem förlorad. Kamenski ensam
misströstade ej. Han ställde sitt sista hopp på de fyra bataljoner,
hvilka som bäst voro på väg från Vasa till Oravais. Allt berodde
nu på om dessa i tid hunne fram. Den ena adjutanten efter den
andra afsändes för att påskynda deras marsch, och slutligen syntes
de äfven nästan i språng närma sig slagfältet.
Kamenski red fram till bataljonerna, hälsade dem och yttrade:
»Låtom oss visa svenskarna hurudana ryssarna äro! Vi skola icke
gå härifrån lefvande, om vi icke hafva nedgjort svenskarna. Fäll
bajonett! Följ mig! Gud med oss! Framåt, hurra!»
Hurra! svarades från leden, och Kamenski red själf i spetsen
för sina trupper, under trumhvirflar förande dem mot svenskarna.
I ett nu förbyttes situationen, och svenskarna drefvos i sin
tur tillbaka. Såsom af en mäktig framvältrande våg kastades alla
mot den ursprungliga hufvudställningen. Trupperna
sammanblandades och ingen ordning kunde längre upprätthållas, oaktadt
officerarne på enskilda punkter bemödade sig om att samla kring
sig de skingrade truppdelarna. Öfverstelöjtnant Drufva lyckades
dock med upplänningarna på ett hedrande sätt delvis skydda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
