Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den fåtaliga svenska skaran på Bänö hade emellertid länge hållit
stånd mot fiendens öfverlägsna styrka och väntat på att få
understöd från Döbeln; men i stället sände generalen befallning om
återtåg, ty underrättelser af största vikt hade anländt från Sverige,
Majoren vid Lifgardet till häst, Arfvedson, hade som kurir
blifvit afsänd från Stockholm och anlände den 14 mars kl. 6 e. m.
till Döbelns högkvarter. Depeschen som han medförde innehöll
underrättelse om statshvälfningen och en befallning till Döbeln,
undertecknad af den nya regenten, att såvida ryssarne anfölle
med öfverlägsna styrkor, genast anträda återtåget. Dessutom
medförde Arfvedson ett af Klingspor uppsatt bref med förslag om
stillestånd. Brefvet skulle öfverlämnas till ryska öfverbefälhafvaren;
för resten bemyndigades Döbeln att själf afsluta vapenhvila för
längre eller kortare tid.
Nyheterna gjorde Döbeln i första ögonblicket ursinnig. »Ha’n
I satt af honom, så skall jag ta’ mig tusan också sätta opp honom
igen!» utropade han med förtrytelse. Hans lojala tänkesätt kunde
ej sympatisera med att man våldfört sig på landets lagliga monark.
»Våld buret på statens hufvud, grundvalen för rättvisa, ordning
och trygghet i samhället, och detta dåd begånget i dess egen borg!»
Denna ovanliga händelse sårade djupt v. Döbelns ridderliga hjärta.
Han hade svurit denne konung tro och huldhet, och han var ej
den som bröt ett gifvet ord. Om också Gustaf Adolfs
handlingssätt var oförsvarligt, trodde han likväl, att det varit betingadt af
ädla motiv, och personligen ansåg Döbeln sig hafva mycket att
tacka konungen för.
I första hettan skref Döbeln sin afskedsansökan, men efter
en stunds betänkande lugnade han sig dock och beslöt att under
för handen varande kritiska förhållanden ej lämna sin post.
Motspänstighet från hans sida skulle endast öka den nog så stora
oredan, hvaraf fäderneslandet endast yttermera kunde få lida.
Lagerbring erhöll af Döbeln uppdraget att åtfölja Arfvedson
till ryska öfverbefälhafvaren samt att öfverlämna ett af Döbeln
själf skrifvet bref till denne med anbud om ett sammanträffande
i och för underhandlingar. De båda herrarna träffade general
Knorring i det ögonblick, då ryska hufvudstyrkan som bäst höll
på att bryta upp från Kumlinge. Bataljonerna hade redan satt
sig i rörelse på isfältet.
Knorring emottog de svenska officerarna med höflig
välvillighet, men förklarade att han ej kunde afbryta marschen. Han var
dock villig att följande dag sammanträffa med general v. Döbeln,
och därjämte samtyckte han till att en gränslinje skulle utstakas,
öfver hvilken ryssarna tills vidare ej skulle framrycka. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
