Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småbruket, af konsulent V. Ekerot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ägghvita för hvarje kg. eller liter mjölk. Genom praktiska
utfodringsförsök har man funnit, att kon behöfver 45—50 gr. ägghvita för hvarje kg.
mjölk. Om en ko, som väger 450 kg., mjölkar 10 kg. om dagen,
behöfver hon c:a 800 gr. ägghvita i fodret. Detta blott som ett exempel.
Fett och kolhydrater användas dels för kroppens uppvärmning, dels för
alstrande af socker och fett i mjölken. Man har genom undersökningar
funnit, att 1 kg. fett har ungefär 2,4 gånger så stort värde i detta
hänseende som 1 kg. kolhydrater (socker, stärkelse). Då dessa senare
äro jämförelsevis billiga, bör man tillse, att djuren erhålla tillräckligt
af dem.
Salterna, som dels finnas i fodret, dels måste tillföras i form af
koksalt, erfordras för benbildningen samt för produktion af de
matsmältningsvätskor, som djuret behöfver för fodrets tillgodogörande. Skulle
fodret vara vuxet på mossar eller andra jordar med ringa halt af
fosforsyra och kalk, kan man behöfva tillföra djuret slammad krita eller
fo-derprecipitat. I handeln finnes sådant till ett pris af 17—18 öre pr kg.
Vissa firmor föra s. k. kraftfoderfosfat till ett pris, som är 5—6 gånger
det verkliga värdet, och göra naturligtvis goda affärer genom att sälja
sådant till landtmännen, särskildt till småbrukarne. Koksalt tillföres
djuren genom att salta höet eller genom att låta dem slicka på saltsten.
Skulle fodret vara för mineralfattigt, gör man bäst uti att gödsla sina
vallar med kainit och lomasfosfat. Därigenom få djuren på naturlig väg
sitt behof af salter fylldt.
Vattnet spelar en stor roll inom djurkroppen såsom närings- och
lösningsmedel. I saftigt foder såsom rotfrukter, ensilage, grönfoder o. s. v.
finnas stora mängder vatten, som är af den allra största betydelse för
djurens afkastning och välbefinnande.
Fodret plägar indelas i stråfoder, saftigt foder och kraftfoder.
Af stråfoder skiljer man på hö och halm. Höet är det mest naturliga
af våra foderämnen och är det enda, hvarmed man enbart kan utfodra
ett djur. Det kan dock vara af mycket olika beskaffenhet, beroende dels
på växtslaget, dels på markens beskaffenhet och gödselkraft samt på
bärgningssättet. Ängshöet har i regel ett mindre värde än åkerhöet.
Starrhö har i södra Sverige lågt fodervärde, men synes i Norrland ha
ett betydligt högre. Åkerhö är bättre, i den mån däri ingå baljväxter
såsom klöfver o. d. Vidare är höet betydligt mera smältbart, om det
är skördadt i ett tidigare stadium.
Det anses, att man kan med fördel utfodra 4 à 5 kg. hö pr dag. Ger
man mera, är det naturligtvis ej till skada, men fråga är om detta
betalas af djuren.
Halmen har ganska lågt fodervärde, men den har stor betydelse
såsom fyllnadsfoder. Hafrehalm anses bäst, korn- och höstsädeslialm sämre.
Välbärgad halm är naturligtvis betydligt bättre än illa bärgad.
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
