Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
din mera gissade sig till hans fråga än hörde den,
ty den liknade nästan ett oartikuleradt mummel.
»Ä’ f run alldeles säker på det?» sade han.
»Visst ä’ jag säker. För resten får väl Rönn höra
det mera utförligt, när min gubbe kommer hem»,
svarade fru Lundin, som ordnade kaffekoppar och
fyllde sockerskålen och var så beskäftig, att Olof
öfvertygades om det hon inte märkt något af hans
inre rörelse. Han dolde den också som en hel karl,
d. v. s. han såg ut som en tvärvigg och handlade
som en sådan, i det han sköt Jerkergossen åt sidan
tämligen omildt. Men rätt som det var, fick han
annat att bestyra. På hans knä sattes nämligen
en liten varelse, som omöjligt kunde hålla sig kvar
där utan hjälp. Han måste lägga armen om den
mjuka kroppen.
»Håll Vivan en liten stund», sade hennes mor
öfvertalande. »Jag ska bara springa ner efter gräd-
de och komma igen på ögonblicket. Hon skriker,
om jag lägger henne, för hon har ondt för tänder.»
När Olof blef en sam med barnen, lade sig genast
ett läkande lugn öfver hans upprifna sinne. Jerker
var inte långsint, han återkom, och Vivian visade sin
beskyddare mycket förtroende. Han förde sina
läppar varsamt mot hennes lena handlofve, och hon
tyckte alls inte illa vara. Han lade sitt finger i hen-
nes halföppnade lilla näfve, och det omslöts genast
som af en solvarm blomkalk. Men när Vivan i sin
tur förde läpparna till hans finger i a kt och mening
att därmed gnida värkande tandkött, blef den unge
mannen smått förlägen och sökte föra hennes tan-
kar på andra spår medelst lek och smekord. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
