Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I O
först när han fått sina modiga sex år på nacken,
något så när tyglade sina känslor inför offentlig-
heten. Ty så fort Antons ben voro utom grinden,
infångades de af en hoppande, sprattlande pojk-
unge, som stämde upp:
»Pappa, pappa, pappa! O, min pappa-a-a-a!»
tills ögonen på fars kamrater tindrade af deltagande
och lyste i kapp med tänderna mot ansiktenas
svärta. Det förstås, att kamraten Dalskog försökte
se anspråkslös ut — i verkligheten var han dock
stoltare än någon pascha af sjutton hästsvansar.
Men när Gunnar fått sin hand i fars, så antog
han en manhaftig hållning och gick med stor vär-
dighet samt resonerade och gjorde frågor, som
kom den af okunnighetens arrogans rätt bekajade
Anton att känna sig liten och tvang honom att in-
hämta vetande. Och så kom man hem och åt med
strykande matlust sin middag tillsammans med
store bror och sträckte sedan ut sig på soffan för
att sofva. Men däraf blef oftast intet: i stället
kittlade man hvarandra på munnen och hade ota-
liga lifvade upptåg för sig, ända tills klockans
svarta fingrar satte stopp för dem och pappa An-
ton måste nappa åt sig hatten och galoppera till
fabriken i sådan hast, att han icke ens hade tid att
se sig tillbaka, fast han visste, att både Sven och
Gunnar kikade efter honom i fönstret.
Men söndagen ! Åh, söndagen! Det hände
esomoftast, då far höll på att morgna sig vid ar-
betsdagarnas början, att han plötsligt kände en
smal arm om sin halä och hörde en sömndrucken
liten röst mumla:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
