Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRASK SOM DRAMATISK FÖRFATTARE.
471
ledes sannolikt haft kännedom om dennes dramer, röjer
sig dock icke hos honom ett spår af franskt-klassiskt
inflytande. De äldre tragikomedierna voro dock vid denna
tid ännu icke undanträngda i Frankrike, och det år (1642),
då Brask besökte Paris, var nära hälften af de derstädes
gifna skådespel dylika stycken 15), och dessa äro, som bekant,
afläggare af medeltidsdramat. Större likhet visa dock Brasks
skådespel med tyska skolkumedien, det andliga
folkdramat och de nya mysterierna ,8). Äfvenså hafva de
beröringspunkter med Messénii-Prytzska dramat; ty, fastän
de icke behandla fosterländskt historiska ämnen, så
upptaga de dock emellanåt scener ur svenska folklifvet
äfvensom sedeskildringar, genom hvilka de stundom kraftigt
måla tiden. Sånger, men endast andeliga, förekomma i
alla styckena. Inflytande af en nyare tid röjes deruti, att
stundom knittelversen utbytes mot ledigare versformer, och
att Brask äfven af de moderna rigtningarne blifvit berörd,
synes deraf, att han upptagit det allegoriska skådespelet,
ehuru detta behandlas efter tyskt mönster i den gamla
episka medeltidsstylen. Men fastän grundtonen i alla hans
skådespel är en religiöst didaktisk, visa de dock, jemförda
med de äldre, huru råheten i tal och tänkesätt betänkligt
tagit till under de långa krigsåren. Brasks språk är mera
oväntadt än hans föregångares, ocli i skällsord besitter
han en verklig virtuositet. Machiavelli säger i prologen
till sin Clizia: "De ord, hvilka väcka skratt, äro antingen
enfaldiga eller skymford eller kärleksord." Af dessa
komikens medel har Brask utvalt skymforden, och han synes
af dem ega ett outtömligt förråd. Öfver versen har ban
föga magt, och isynnerhet äro hans rim öfverhöfvan
vårdslösade, ja hos ingen påträffas en större massa falska eller
orena rim. Men deremot utmärker han sig fördelaktigt
framför våra öfriga dramaturger genom en rikare uppfln-
") Hippolyte Lucas, Historie de Tliéatre Francois. Paris
1843, s. 391. — ’») Se om dem ofvan sid. 116.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
