Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad ur Garlsborgs grevskaps historia 1852-1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presten Joseph i Kalajoki „med gevalt i fjol tog
djeknepenningarna därutaf socknen för sina pojkar", hvaruppå
han äfven vid biskopens genomresa erhöll dennes
tillståndssedel. „Jag kan af samvetsverk icke förtiga mig
högeligen förundra öfver Hans Högvördighets disposition
1 detta fallet", skrifver hauptmannen. Likaledes gaf
biskopen kaplanen Christian i Vörå sedel på en socken för sina
barn, kyrkoherden Nils sedel på socken för sina barn,
fordom collegan Påfvel äfvenså sedel på en socken. „Om
allt detta skulle haft framgång, så hade sannerligen
djeknarna icke fått en penning, som de ej heller allesammans
mer fingo än 3 de ringaste socknarna″. Skolmästaren
Kempe uppgjorde också sin fördelning af socknarna för
ungdomen, utan att därvid rådföra sig vare sig med
kyrkoherden eller hauptmannen. Som skolmästaren således
nogsamt visade sig „hålla sig för god" att inhemta råd af
någon, såge hauptmannen gerna, att han intet mera hade
att bekymra sig om skolan, än hvad dess stat vidkommer,
då man därföre blott rönte mångens hat och otack.
Länge hade ej heller Kempe stått i sin tjenst, förr
än hauptmannen fann sig högeligen missnöjd med honom.
Redan i mars 1656 utlåter han sig om honom till
kamreraren vid fråga om hans löns tillställande i följande
ordalag: „Förmäler att han för detta icke stort hafver
meriterat. Gud gifve han ville bättra sig!″ Vid jultiden 1655
gick i staden „en gruflig bränn-sjuka”, i det „mest i hvar
gård lågo 5, 6, 7 hjon". Detta tillika med den stora
inknappningen på understöd från socknarna och
missbelåtenheten med rektorn, förmodligen föranledd af en för
denna ingalunda bortklemade tid dock alltför hårdhänd
disciplin och sjelfrådighet gjorde att elevernas antal
betydligt minskades. Vid vårterminens slut hade
hauptmannen blott klagomål öfver rektorn att anföra till
kamreraren, och föreslår han hans dimission.
„Här står sannerligen icke mycket väl till med
skolväsendet", skrifver han; „det är sorgligt, huruledes frequensen
alldeles aftager och de få, som igen äro, allsintet godt (snarast
sagdt) lära kunna. Deras moderator är så ensint, att han ingen
råd eller underrättelse vill söka, ej heller, då de honom tillbjudas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
