Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 346 —
Men afståndet var ännu för stort och kulorna gjorde
• därför föga verkan.
»Så går det alltid», sade han åt Svenske med en
axelryckning, »när man icke själf får sköta sitt vapen.
— Om den gamle, envise gubben låtit mig få behålla
min plats där borta på andra kullen, hade helt visst
ingen fiende vågat sig fram på slätten.»
Nu sågos ryssarne släpa upp några stycken på
en höjd icke långt från den plats, där de stodo. Skulle
de lyckas att där placera sitt batteri blefve det en
hård strid. Och allt tätare följde de röda blixtarne
på hvarandra från de små tallbuskarna, som stucko
upp ur krutröken. Den ena styckekulan efter den
andra borrade sig in i sluttningen nedanför det
svenska batteriet.
Det var under skydd af denna fruktansvärda
artillerield som det ryska fotfolket vågade sig ut på
slätten. Två ståtliga grenadierregementen voro i teten.
De gingo rakt på de svenska kanonerna uppe på
höjden. Under liflig musköteld ryckte de fram öfver den
smala dalsänkning, som skiljde dem därifrån. Utan
att bryta sina led klättrade de uppför sluttningen.
Men drufhagelskotten bortsopade den ena roten
efter den andra.
Nya regementen måste fram till deras understöd.
Men innan de hunno fram, hade svenskarnes tålamod
tagit slut. Utan att längre afvakta den öfvermäktigc
fiendens anfall, togo savolaksarne musköten på axeln
och satte sig i marsch för att möta det på halfva
vägen.
Den gråskäggige mannen, som red framför dem,
var major Fieandt. Det var han som vid Storkyro
anno 14 fört fram de sista hoparna mot fienden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
