Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»oppositionens» idé, som började utvecklas i hans hjärna,
och han beslöt försöka göra den grundsatsen gällande,
att konungens ministrar, såsom utgörande den egentliga
regeringen, skulle betraktas såsom rådgifvare i ordets
engelsk-parlamentariska mening. —
Urtima riksdagen 1812 var egentligen en
försvars-riksdag, som skulle sätta kronprinsen i stånd att
omorganisera armén för att med större eftertryck gent
emot utlandet kunna genomdrifva sina storpolitiska
planer.
Den nya beväringslagen framlades och antogs; den
nya bevillningen på 3,200,000 Rr. likaså.[1] Men det
märkligaste var kanske dock utgången af
förhandlingarna om tryckfriheten, »detta upplysningens
tacksamma foster», såsom grefve Gustaf Löwenhjelm uttryckte
sig i ett riksdagstal.
Det var indragningsmakten, som nu åter tågade in
i den offentliga diskussionen.
Själfva hufvudpunkten uti det sedan år 1810
hvilande kgl. förslaget var att berättiga hofkansleren att
i vissa fall genast låta indraga dagblad eller tidskrift.
Härom uppstod nu liflig öfverläggning bland Ridd.
och Adeln. Svea Rikes Herrar täflade om att i
patetiska ordalag visa sitt konungsliga nit.
Öfvervägande röstantalet höjdes för tryckfrihetslagens
skärpande: »allmän rätt kräfver och helig är denna fordran,
att religion, seder och regering bibehållas vid den
wyrdning, som utgör styrkan af samhällsbandet, och
af intet annat, allraminst af frenetiska villhjernors
foster kan ersättas», sade grefve Löwenhjelm i sitt för
öfrigt ytterst värdiga, klara och varma anförande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
