Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BILAGA.
Wilhelm von Schwerins sista bref. [1]
Högkvarteret Kronoby den 17 September 1808.
Mina älskade föräldrar.
Jag har ej allt sedan Grisslehamn funnit något ställe, som jag
kunde skrifva ifrån, ty post contoret följer alltid högqvarteret, som är
vida skildt från arméen. Sedan vi ända till Augusti månads slut gått
och drifvit på sjön, fingo vi ändteligen debarquera i Christinastad.
Debarqueringen gick på en dag, och om natten marcherade vi 1 mil till
Lappfjärd. Vi lågo och såf som bäst, då larm slogs och jag fick lemna
min sköna bädd. Affairen påstod 5 à 6 timmar, men der fick intet
batteri vara med. Ryssarne blefvo slagne, och vi förföljde dem ända till
Ömåsa, 2 mil från Lappfjärd. Där gjordes halt, arméen marcherade
tillbaka 2 mil härifrån, och öfverste löjtnant Drufva detacherades med 500
man samt 2 canoner under mitt befäl för att här qvarblifva med ordres
att stå till sista man. Här var en jemmerfull belägenhet! Folket sågo
sig 2 mil skilda från arméen, posterade mot ryssarnes hufvudstyrka.
Mitt folk ledsnade; de sågo uppländningarnc lösas af hvar afton, men
fingo sjelfva i nio dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blefvo tillika
med mig många nätter och många dagar genomblötta af hällrägn. Intet
annat än min ömma vård öfver dem kunde afhålla dem ifrån att klaga,
jag använder altid och gerna mina öfverflödiga pengar af mitt tractamente
till deras bästa. 9:de dygnet om morgonen blefvo vi häftigt
attaquerade. Jag skulle nu sjelf för första gängen gå i elden, jag skulle
föra mitt folk för förstn gången dit och jag skulle med 2 canoner
försvara platsen mot fiendens oändligt många både haubitzer och canoner,
hvilken svår belägenhet! Det första var ej svårt, jag tog genast kall
min och förblef kall. Det andra var värre. Mitt folk var för första
gången i elden, de sågo efter kulorna och sprang bakom just i den mest
afgörande stunden. Jag kunde intet springa efter, utan gjorde sjelf 5
mans tjenst vid canon. Då affairen hade sagtat sig något, gick jag fast
nästan afdånad af trötthet, efter dem, förestäldte dem deras feghet, då
de alla sprungo fram som tända ljus hvar och en på sina ställen. Här
stupade folk som gräs. Nu gälde det. Vi retirerade. Cossackerna
gjorde 3 gånger chock på mina blottade canoner, kastade sina pikar,
men jag mötte dem med drufhagel, och de retirerade. På detta sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
