Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyftat är mitt ankar,
frisk är hågen,
över skär och bankar
seglen fly.
Lustigt är att gunga
fram på vågen,
höra stormar sjunga,
svallet gny.
På en ödslig häll
står mitt lugna tjäll
bland de tumlande vågornas lek.
Jag är bortglömd och arm,
men vid havsmoderns barm
är jag trygg som den rotfasta ek.
Jag är konung här
på de vilda skär;
mina mödor de giva mig skatt.
Vart jag vänder mitt lopp,
drar jag skördarna opp
ur de dimmiga fjärdarnas natt.
Mina åkrar stå
uti böljor blå,
mina ängar i svindlande djup.
Mina hjordar gå vall
i de brusande svall,
där jag svänger min ilande slup.
Beckmörk senhöst-natten
över havet låg;
fyrens ljus i fjärran
jag försvinna såg.
Tunga sjöar välte
över däcket ned,
och i tåg och tackel
tjöt sydosten vred.
Men vid ratten lotsen
trygg och säker stod,
och ur gråa ögon
lyste prövat mod.
Spakarna han vände
med en valkad hand,
drog ett bloss ur pipan,
spottade ibland.
”Gamle hedersgubbe”
så jag tänkte då —
”du helt visst förtjänte
namn och rykte få!
Dig har stormen fostrat,
dig har havet fött,
du från barndomsåren
skot och roder skött.
Tusen skepp du lotsat,
vågat liv och lem
och för andras välfärd
glömt ditt eget hem.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
