Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandklipparen gjorde som sin monark:
en turkisk häst kom för när,
men strax av järnskodda hovar en spark
han fick sig för sitt besvär.
III.
Kung Karl kom åter ur österns band.
Hans länge förmörkade sol
ånyo blodröd vid himlens rand
steg, färgande nordens pol.
Att blåsa på krigets slocknande härd
han red genom dag och natt.
För sådan herre och sådan färd
var klipparn för gammal och matt.
Det var vid Lund. På de vida fält
i rader blänkte gevär.
Den tolvte Karl upp till mönstring ställt
sin yngsta, sin sista här.
Han fann ej de solbrända bussar mer
med muskler gjutna i järn.
I gossar, som tyngdes av vapnen ner,
såg Sverige sitt hopp och värn.
Ur landets hjärta en viskning steg:
Se här mina sista barn!
Vem plöjer min åker, vem sår min teg,
vem tröskar och kör till kvarn?
För fyrti år sen på samma slätt,
som här ditt öga kan se,
o kung, jag lovat mig helt åt din ätt,
nu har jag ej mer att ge.
Kung Karl fick höra ett långsamt tramp,
såg Hultman, sin gamle lakej:
”Vad leder du där för en ömklig kamp,
ty Blacken är det väl ej?”
”Jo, sannerligen är det ej han ...
Välkommen, gossen min, hit!
Jag undrar, om ännu du trava kan?
Du kunde det sist i Turkiet.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
