- Project Runeberg -  Svensk vers. Psalmer, sånger och visor /
192

(1935) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,
fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt,
blott i öster, mellan skogens toppar dragen,
sågs en blekröd strimma gry, en rand av dagen.

Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott
utan förspann, vända norrut, som de stått.
Allt var, som det varit, intet annorlunda;
samma färd som hittills tycktes åter stunda.

Samma färd? — Nej, något olikt fanns ändå,
fast ej blicken strax i skuggan föll därpå:
just den sista kärran, som åkt upp i ledet,
den stod omsvängd nu och hade häst för redet,

och vid tygeln ren i skick en man sig ställt.
Blume trodde ej sitt öga — det var Spelt;
gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,
var ett huvud högre nu, än förr han varit.

Rak som trots en yngling bar han sina år,
djupt på skuldran föll hans vackra silverhår,
anletet, med kinden slät och näsan tvagen,
sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.

Unge Blume visste knappt att fatta sig:
”Vilket under, gubbe, har förvandlat dig?
Du, mer lat och sotig förr än likar andra,
står nu putsad främst och främst beredd att vandra

Vem har tvått ditt anlet rent trån sot och damm,
vem har pressat i din gråa lugg en kam,
vem har fått dig väckt, det är dock huvudsaken,
du, som knappt på själva dagen förr hölls vaken?”

”Unga herre”, hördes lugnt den gamles svar,
”långsamt far man, när från eget land man far.
När man ser sitt folk med skam fly undan bara,
då är bättre sova än att vaken vara.

Varför skulle jag mitt gamla anlet två?
Mera öppet hade blygseln synts därpå.
Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa;
sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:33:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svversdal/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free