Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sen mången vinter gjort sitt tåg,
jag kom en julkväll dit och såg.
De godas hydda fanns där än
och deras soneson i den.
Han hade börjat gråna ren
och satt till bords vid brasans sken.
Det var så ljust, det var så glatt.
Hans maka vid hans sida satt
och barnaskaran rask och skön.
Det var, som om de slutat bön.
Det var, som om de hade trott,
att i en helgedom de bott.
Men högst vid bordet brann ett ljus,
det enda i de frommas hus.
Dit ställdes mjölk och vetebröd,
men ingen njöt dess överflöd.
Jag frågte, vems den platsen var.
”Den goda ängelns”, gavs till svar.
På mon därborta är hemskt i kväll:
kring ljungen sveper sig vinterns fäll,
där virvlar bister en snötung storm,
och drivorna byta ständigt form.
På flera mil är ej väg, ej spår.
En ensam vandrare, vinden, går.
Hans fjät kan dock ingen märka.
Is ligger fast över bråddjup sjö,
på isen tornar sig famnshög snö.
På stranden ensliga furan står
och skakar sitt toviga, mörka hår.
Den rytande vinden far förbi,
han slår sin giriga klo däri
och strör dess barr uti rymden.
Vems är det klagande skri på mon,
den genomträngande, dystra ton?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
